Mer av toppning än ombildning
Det är också en styrka. Det "inre kabinettet" bestående av alliansens partiledare samt funktioner som finans-, utrikes- och försvarsministrar är oförändrat. En regering som blivit återvald ändras inte i sin helhet, resonerar tydligen statsministern. Det är mer av toppning av laget än ombildning.
Inför gårdagens regeringsförklaring var dock den stora frågan om de mindre allianspartierna skulle förlora ministerposter med anledning av valresultatet. Hade centern och folkpartiet förlorat statsråd hade alliansandan försvagats kraftigt, redan innan den ombildade regeringen skulle börja sitt arbete. Så skedde inte. Fredrik Reinfeldt utökar istället ministären efter dagar av förhandlingar med två poster som går till moderaterna. Till detta kan tilläggas att moderaterna också har de tyngsta posterna. Finansdepartementet som är extra starkt under Borg och hans statssekreterare är nu helt inom moderat hägn. Både under Bildtregeringen och under Reinfeldts första fyra år fanns ett mer delat ledarskap på detta maktcentra.
På ytterligare en punkt avviker Reinfeldt - positivt - från sin företrädare på statsministerposten. Merparten av ministrarna hämtas från riksdagen. Det finns undantag som Carl Bildt och Anders Borg som inte kandiderade till parlamentet - fast Borg är så starkt förknippad med den ekonomiska politiken att det inte kan sägas vara något demokratiskt problem att han inte ställde upp i valet. Väljarna var ändå medvetna om hans roll vid ett omval. Genom att majoriteten av ministrarna också är folkvalda får regeringen en mycket stark legitimitet som saknades under Perssoneran. Ministrarna knöts då till statsministern ungefär som i USA där de svarar inför presidenten och inte inför parlamentet. "Regeringen, det är jag", skulle en sådan statsminister kunna uttrycka det.
Om Reinfeldt valde orutinerade statsråd 2006 - med kända konsekvenser som följd - är det alltså rutin som gäller 2010. Att merparten av de nya ministrarna är erfarna är möjligen en besvikelse för den som hoppats på mediala överraskningar och politik som drama, men det borgar samtidigt för stabilitet. Det är också rimligt att ministrarna hämtas från en skara som är känd och rutinerad - regeringens sammansättning måste ha en koppling till de personer som sökt förtroende i valrörelsen från väljarna. Hillevi Engström, Stefan Attefall och Erik Ullenhag tillhör tydligt den kretsen personer.
På några väntade punkter sker förändringar. Cristina Husmark Pehrsson får lämna ministären kanske mer beroende på begränsade framtida möjligheter att fortsätta arbetet än på det historiskt genomförda. På infrastrukturområdet där det vädrats missnöje kommer moderaten Catharina Elmsäter-Svärd in. Oväntat får Mats Odell, en av ministrarna som haft det tuffaste uppdraget under finanskrisen, lämna ministären. Namnfrågor rör inte bara ministernamn, utan också namn på departement. Eskil Erlandsson fortsätter men som chef för ett landsbygdsdepartement. Det indikerar att jordbruksfrågorna kommer att behandlas mer som näringsfrågor i allmänhet under de kommande åren. Reformambitioner syns i bland i de små orden.
