Miljöpartiet på en seglats vänsterut
Det verkar också påverka partiets opinionssiffror, där ungdomar är den primära målgruppen. Allt sedan det överraskande resultatet i EU-valet verkar partiet ha fått en släng av hybris. MP som aldrig tidigare suttit i regeringsställning har nu fått upp maktvittringen.
MP:s tidigare positionering på vänster- högerskalan var ofta uppe för diskussion. Under Maria Wetterstrand och Mikaela Valterssons tid präglades partiet av en positiv hållning gentemot valfrihet och mångfald i välfärden, samt bra villkor för småföretagande. Numera behövs ingen diskussion om MP:s position på skalan. Det skulle uppfattas som överflödigt.
I och med de två senaste partikongresserna har den ideologiska kursen ändrat riktning och placerar idag partiet tydligt till vänster om Socialdemokraterna.
Att i sitt valmanifest uttrycka viljan att införa ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt är bara en av många vildvuxna idéer som gått från tanke till politiskt förslag. Friår är ett annat exempel, en gammal goding i repris. Förslaget faller väl i linje med partiets, nu för tiden, utpräglade ledighetslinje där skattebetalarna ska försörja personer som vill vara hemma ett år och utveckla sin kreativitet (läs: pilla sig i naveln). Detta prövades tidigare av den dåvarande S-regeringen, men det visade sig bli en utomordentlig flopp.
Därutöver vill MP höja arbetsgivaravgifterna för unga, höja restaurangmomsen och förbjuda privata företag inom välfärden som råkar göra plusresultat. Man vill könskvotera in kvinnor i börsbolagsstyrelser, införa tredelad föräldraförsäkring och stänga ner två kärnkraftsreaktorer under nästa mandatperiod. Därtill föreslår man höjd inkomstskatt, höjd bensinskatt, en ny lastbilsskatt, flygskatt och skatt på handelsgödsel. Ja, listan kan göras lång.
När MP gör sina drastiska vänstersvängar cementerar man blockpolitiken . På samma gång tillintetgör partiet möjligheten att framstå som en tredje kraft inom svensk politik. Det var tidigare en position som MP strävade efter, men idag övergett.
Stefan Löfven klargjorde tidigare i år att MP är Socialdemokraternas naturliga partner i en kommande S-ledd regering. Däremot verkar S och MP inte lika givna kompisar om man väljer att granska respektive partis sakpolitik. Det uppstår exempelvis frågetecken kring hur industrivännen Löfven tänker hantera MP:s minst sagt radikala energipolitik som kan försätta Sverige i en säkerhetspolitiskt utsatt situation. Ett annat orosmoln är S:s inställning till arbetskraftsinvandring där MP har en mer liberal hållning i frågan.
På punkt efter punkt ser det ut att kunna bli ett konfliktfyllt regeringssamarbete, med stor intern splittring. Räknar man även in Vänsterpartiet i samarbetsekvationen blir resultatet gissningsvis som att släppa in en räv i ett redan kacklande hönshus. Det skulle bli svettigt för S att i Rosenbad förhandla med partier som aldrig befunnit sig i regeringsställning, eller för den delen behövt ta ansvar. Helt plötsligt måste vidlyftiga förslag omvandlas till propositioner som kräver avsevärda mängder kronor och ören, då räcker det inte längre att bara vara en högljudd idealist.
