Miljöpartister som känner sig bra
Oppositionens svaga punkt är Miljöpartiet. De ligger knappt över fyraprocentsspärren men det är inom felmarginalen. Socialdemokraterna har rekordsiffror, Vänsterpartiet är stabilt men inte Miljöpartiet. Och det i ett land där klimat har blivit något av en statsideologi. Många inom det rödgröna blocket undrar nog frustrerat varför.
En fingervisning ges i forskning hos Institutet för näringslivsforskning (INF) som just redovisats i Tidningen näringslivet. Miljöpartiet är ju som bekant stark tillskyndare av vindkraft. Man vill till och med slopa det kommunala vetot mot sådan utbyggnad. Men det är bara halva sanningen. Ser man till hur partiet agerat lokalt – och det har forskaren Erik Lundin gjort i en studie – framkommer att miljöpartister motarbetar vindkraft.
Motarbetar med ihärdighet till och med. Lundin har funnit att om Miljöpartiet sitter med i kommunens styrande koalition så minskar sannolikheten att få en vindkraftsansökan godkänd av kommunen med elva procent jämfört med om Miljöpartiet inte sitter i styret.
Miljöpartister längre ”ned” i partiorganisationen driver alltså en motsatt linje mot partiledningens i en hjärtefråga. Lundin resonerar kring det i termer av närhetsprincip och lokalmiljö.
Jo. Man kan också resonera i termer av opportunism. Att vi ser ett uttryck för hur Miljöpartiets känsla för konsekvens övertrumfas av dess vilja att saker skall kännas bra.
Språkröret Märta Stenevi tyckte det kändes bra att vilja helt förbjuda först dieselbilar och sedan alla fossilbilar. Hon hade inte räknat med att medier skulle uppmärksamma hennes make som körde runt i riktiga vrålåk, flera bensinslukande BMW:s.
Tidigare språkröret Åsa Romson ogillade som alla goda miljöpartister gifter i naturen och ville förbjuda. Men hemma hos henne drog man sig inte för att använda miljöfarlig bottenfärg när båten skulle målas.
”När de själva kommer i nära beröring med konsekvensen av miljöpartistisk politik vill de inte spela med längre.”
Vad Miljöpartiet tycker om flyg vet vi. Ingen skall flyga. Utom de själva. Per Bolund förklarade att han behövde flyga till klimattoppmötet i Glasgow för att han inte hade tid att ta tåget: ”Jag kommer att åka med flyg, för jag får inte ihop min kalender och mina åtaganden på något annat sätt”.
Sett till hur partiets högsta företrädare helt obesvärat lever sina liv i så skarp kontrast till hur de tycker andra skall bete sig, blir det där med vindkraften inte längre så förvånande. När de själva kommer i nära beröring med konsekvensen av miljöpartistisk politik vill de inte spela med längre.
Det blir heller inte så konstigt att man inte lyckats exploatera klimatfrågan på ett förtroendegivande sätt. Miljöpartiet håller nämligen på lite hur som helst.
