Annons
Nyheter

Miljöpåverkan framför etik

Om ett par veckor kommer Sveriges riksdag att rösta om det ska bli tillåtet att återvinna metallskrot som blivit kvar efter kremeringar. Det är en fråga som behandlats på ett märkligt sätt.
Publicerad 3 maj 2016
Kyrkogården är en plats för värdighet inte för återvinning. Foto: Fredrik Sandberg / TT
Kyrkogården är en plats för värdighet inte för återvinning. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Kremering är det vanligaste sättet att hantera kvarlevorna av bortgångna personer. Av de begravningar som årligen genomförs är 74 procent jordfästning av urna. Frågor kring hanteringen av kvarlevorna berör således många anhöriga. Hittills har den hanteringen lämnat en del att önska.

Varje år grävs det ned 22 ton metallskrot på kyrkogårdar i landet till följd av att dagens regler inte tillåter annan hantering. Skälen till att återvinning hittills inte varit tillåtet är etiska och rimliga. Dock har bestämmelsen fått ovärdiga följder som man inte hanterat på ett tillfredsställande sätt.

Annons

Vid en kremering bildas metallskrot som härrör från kistans konstruktion, proteser och lagningar samt smycken. En del av denna skrot är för stor för att följa med askan i urnan. Den blandas då ihop med metallskrot av liknande storlek och begravs i något hörn av kyrkogården. Där kan det förekomma att den drivs upp ur jorden. Detta framstår som ett mycket ogenomtänkt och ovärdigt sätt att hantera material som på ett intimt sätt är kopplat till avlidna människor.

När en ändring nu är på gång är det dock inte detta som är i fokus. Istället är det metallskrotens påverkan på miljön som lyfts fram som problematisk både av media och av politiker. Möjligen beror detta på att omfattningen gjort det svårt att närma sig frågan på annat sätt.

Niclas Malmberg, riksdagsledamot för Miljöpartiet, skrev tidigare i år (Enköpings-Posten 2016-02-24) en debattartikel där han förordade återvinningen. Nuvarande lag "gör att stora mängder metall undanhålls från återvinning". Synen på människan som ett problem, eller en inkräktare, är grundläggande för miljörörelsen och ett av dess minst tilltalande attribut. Det gör att människans existensberättigande ständigt återfinns högre eller lägre på ett sluttande plan.

Återvinningen av metallskrot från kremeringar är en fråga som främst handlar om etik och värdighet. En aspekt av värdigheten är att inte lämna gifter i marken. Dock är det centralt att man utgår från människan och inte naturen i frågor som rör en av våra grundläggande kulturella ritualer.

Synen på människan som ett problem, eller en inkräktare, är grundläggande för miljörörelsen och ett av dess minst tilltalande attribut.

Jacob SidenvallSkicka e-post
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons