Ministerpussel med bitar över
Tobias Krantz hör nämligen till dem som tämligen oväntat fick lämna regeringen och - deklarerar han på facebook - väljer även att lämna riksdagen. Så står Sverige utan något statsråd som ansvarar för den högre utbildningen. Jan Björklund kan knappast addera högskolefrågorna till det ansvar han redan har för grund och gymnasieskolorna - vid sidan av arbetet som vice statsminister och ordförande för folkpartiet. Någon djupare kritik har knappast riktats mot Krantz - men i valet mellan att ha högt profilerade statsråd - Sabuni, Ohlsson och Ullenhag - fanns det inte plats för den disputerade Bankerydsbon. De politiskt sett mindre betungade forskningsfrågorna får tydligen statssekreteraren ta hand om. Att Sverige hade en forskningsminister som själv var forskare sågs som en tillgång, i vart fall i retoriken för ett år sedan.
Partibok, om än några dagar gammal, gick före erfarenhet och väljarkontakter när biträdande finansminister Mats Odell får lämna regeringen. Peter Norman som helt saknar politisk erfarenhet och inte mött väljarna i val fick platsen på finansdepartementet när det helt hamnar under moderat kontroll.
Regeringspusslet handlar inte bara om att sätta rätt person på rätt plats utan också om ansvarsfördelningen mellan departementen som alla likt planeter cirklar runt systemets sol, finansen där alltså moderaterna kopplar greppet. Det berör framför allt de mindre partierna som har svårt att profilera sig vid sidan av sina departementsområden, medan moderaterna i kraft av statsministerposten kan agera på politikens alla sakområden och med den kraft som finansministern besitter vara det parti som starkt förknippas med regeringens framgångsrika ekonomiska politik. Så får moderaterna också ett större ansvar för infrastrukturfrågorna - här gäller det att det nya landsbygdsperspektiv som tidigare partisekreteraren Per Schlingmann pläderat för märks så att inte all kraft fokuseras på förbifart Stockholm.
Kristdemokraterna har å sin sida alla tre ministrar på ett och samma departement. Det blir svårt för partiet att samtidigt bredda inriktning, från socialfrågor till skola, ekonomi och till exempel de internt så viktiga biståndsfrågorna. Att nya civilministern Stefan Attefall på sitt bostadsbord också får trosamfundsfrågorna som kulturministern tidigare hanterat kompenserar inte tillräckligt. Risken för enfrågefokusering är uppenbar.
Centern har visserligen makten över tre olika departement - näring, landsbygd och miljö - men ansvaret för de statliga företagen flyttas samtidigt över till finansen. Paradoxalt nog får partiet som inriktat sig på storstäderna nu en tydligare traditionell profil med ett landsbygdsdepartement. Departementstilldelning och partistrategi tycks inte riktigt hänga samman. Och folkpartiets väljarjakt märks som sagt i att forskningspolitiken prioriteras ned. Sammantaget är detta några uttryck för svaghet i en regering som i övrigt baseras på både rutin och parlamentarisk förankring.
