Ministrar borde läsa Bibeln
Det är faktiskt värt att notera: I Sverige kan man bli minister utan att kunna nämna namnet på tre böcker i Bibeln utöver Moseböckerna. För vissa innebär det en frihet och anses vara ett tecken på hur långt vi kommit. Från vad och till vad brukar dessa personer ha svårare att svara på. För andra är det ett tecken på att något gått fel.
I detta fall handlar det om tidigare skolminister Lina Axelsson Kihlblom (S) som stod svarslös (eller ja, svaret blev Lukasevangeliet, skapelseberättelsen och julevangeliet) i en frågesport i Kanal 5. Andra nuvarande ministrar har haft svårt att oförberedda redogöra för andra litterära verk. Mest minnesvärt är nog när Ebba Busch (KD) talade om att införa en litterär kanon men misslyckades med att koppla ihop ganska kända romantitlar med sina författare.
Socialdemokratin som Axelsson Kihlblom företräder var också tidig med att göra upp med kristendomen. En bitter strid ställde kyrkokristna mot Socialdemokrater när Hjalmar Branting uttalade att katekesen borde brännas och sedan drev fram reformer som avslutade skriftens fyrahundraåriga ställning i svensk lärdoms- och skoltradition. Det var fram till 1919 genom Luthers lilla katekes som svenskar lärde sig läsa.
Men det är trots allt konstigt att kunna så lite om Bibeln. Ingen kräver att en minister skall kunna föra resonemang om kristendomens interna relationer och nyanser men en så bristfällig kunskap som att inte kunna nämna tre av de vedertagna sextiosex böckerna i Bibeln är märkligt. Det är ett främlingskap så kompakt att det bör redovisas, exempelvis om man som skolminister driver att konfessionella skolor skall begränsas.
Men om man går från det enskilda fallet till det generella läget ställs man inför en viktigare fråga: vad har vi egentligen gemensamt?
Generationer definieras idag huvudsakligen utifrån hur gammal man var när ett nytt kulturfenomen drabbade samhället. Om du blev hänförd av Pokémon och Harry Potter är du en millenial, om Thåström är vemodets stora uttolkare är du sannolikt sjuttiotalist. Dessa gemensamma upplevelser och perspektiv är ofta starka, men ytliga. De ger samvaro och igenkänning men på en nivå som lämnar vårt behov av tillhörighet i stort sett otillfredsställt.
Spelar då detta någon roll? Jo, en beslutsfattares bildning spelar roll. Har man visat sig tillräckligt kompetent för att bli minister men samtidigt visar sig ha märkligt stora luckor i sin bildning är risken stor för att man värderar eller betonar saker fel.
Och risken med att leva i ett land som inte bryr sig om bildning är förstås att dessa luckor aldrig beivras. Alltså kan personer som verkar ha grepp om världen och dess företeelser fatta avgörande beslut som egentligen utgår från egen inskränkthet och fördomar.
Det är inte sannolikt att vi kommer att återgå till att ha förväntningar om bildning på våra folkvalda. De förväntningarna byggde på en gemensam skolning som idag ligger långt ifrån skolans verklighet. Dagens gigantiska kulturproduktion och vägran att sålla mellan bra och dålig kultur bidrar med ytterligare uppdelning. Men politiker måste förstå den värld de skall besluta om, annars fattar de förr eller senare dåliga beslut.
