Mittens rike är en ö på drift
Centerpartiets ledare inledde sitt Almedalstal med att tala om den kriminalitet som nu plågar landet. Om den polisman som mördades i tjänsten. Hon efterfrågar nu hårdare straff och att ge polisen större befogenheter. Men någon större tanke om hur Sverige hamnade i den här situationen eller hur det skall förenas med vänsterstyre och öppenhet lämnades åhörarna utan. Istället upptogs merparten av talet av hur Centerpartiet förhåller sig till andra partier.
Nu går man i ”konstruktiv opposition” och slutar budgetförhandla med regeringen. Men det är fortfarande Socialdemokraterna och Miljöpartiet som man tänker stödja så länge alternativet ser ut som det gör.
Det som vissa av någon anledning kallar mittens rike i politiken är i hög grad vad Centerpartiet som parti är tänkt att utgöra. Därav namnet. Att hålla ytterkanterna utanför inflyttande är nu det övergripande målet. Mest handlar det om att stoppa allt som kan få stöd av Sverigedemokraterna.
Men den politiska mitten är inte vad Annie Lööf eller hennes parti anser det vara. Som så ofta påpekats är de i många frågor extrema. Att de står kvar i gamla politiska positioner talar mest för en naivitet inför att väljarkåren har förskjutits till höger på senare år. Oavsett om partiet vill det eller inte har man drivit allt längre vänsterut samtidigt som talet om öppenhet låter allt mer verklighetsfrånvänt.
I sitt tal för några dagar sedan beskrev Ebba Busch Kristdemokraterna och Moderaterna som den ”verkliga mitten i svensk politik”. Det fick en del att höja på ögonbrynet. Men ser man till var väljarkåren befinner sig är hon inte helt fel ute.
”Men den politiska mitten är inte vad Annie Lööf eller hennes parti anser det vara. Som så ofta påpekats är de i många frågor extrema.”
Busch pekade på att vänsterblocket är besatt av sina fiender. Men att det är allmänheten som drabbas av regeringens politik. Höjda skatter och skadliga reformer skönmålas med att det bara handlar om att angripa högavlönade eller klimatbovar. Men det är människor som bor och arbetar utanför Stockholms innerstad som drabbas.
Den ohållbara migrationspolitiken har främst drabbat de som själva bor i utanförskapsområden. Socialt sårbara nyanlända får ta konsekvenserna av gängens utbredning och den misslyckade integrationen.
”Människan är alltings mått” sade humanisten Protagoras i antikens Grekland. Filosofen Platon ansåg att detta lade för mycket vikt vid vad människor själva anser, snarare än de ideal som man skall uppnå. Skiljelinjen går igen. I en demokrati är det dock de levande människorna och inte idealen som har det sista ordet. Mittenidealister som Centern måste till slut förlika sig med det som merparten av väljarna är eniga om.
Skall man ta Centerpartiets ledare på orden är det med hennes ideal som allting skall jämföras. Goda och onda. De som är för ett öppet eller slutet samhälle. Att människor vill ha en annan politik än den som nu förs är mest ett irritationsmoment. Man skall inte ens förhandla längre. Bara hoppas att allt löser sig ändå.
