Moderat skam i oljerock

Stärk gränsen. Det borde inte vara en kontroversiell uppfattning i ett läge där Sverige fortfarande krampar efter flyktingkrisen 2015 och en ny våg av migranter nu bokstavligen trycker mot Europas gränser. Men det har Moderaterna fått erfara att det är. I alla fall om uppfattningen uttrycks i fel klädsel.

Ledare • Publicerad 3 mars 2020

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Eller erfara och erfara – Moderaterna har intalat sig själva att det är så. Även om man innerst inne vet bättre.

Partiet lät sin gränsvaktarhållning manifesteras av en bild på en bister Ulf Kristersson med armarna i kors i skogen iklädd en oljerock. Men den levde inte så länge. Efter ett tag ersattes den av en kostymklädd Kristersson i Stockholms innerstad. Beskedet från partiets pressavdelning var att Kristerssons kläder på den första bilden tog fokus från sakfrågan.

Annons

Det är då kodord för att vänstern blåst till strid på sociala medier och lyckats få ett antal medieprofiler med sig. Den första bilden påstods vara alldeles för aggressiv och inhuman. ”Total brist på empati” och så vidare. Moderaterna påstås mellan raderna trampa vidare mot det nya trettiotalet.

Och det vill inte Moderaterna höra så då byter man lydigt till en snällare bild.

Det här kan tyckas vara en struntsak. På något plan är det förstås det. Men det är också symptomatiskt för det ständiga problemet med borgerlig skam och ängslan. Varför struntade man inte bara i kritiken och förklarade att det var trams?

För den var naturligtvis i hög grad spelad. Från det socialdemokratiska partihögkvarteret spinner man så svetten lackar bilden av Moderaterna som ett parti i färd att sugas in i ett kryptofascistiskt dragningsfält, och Kristerssons jackbild blev en måltavla i denna strategi. Det vet alla inblandade. Det gick till och med att förutse att det skulle bli åtminstone någon mån av reaktion.

Det gör undfallenheten än mer beklämmande. Om Moderaterna låter förstå att de direkt eller indirekt (till exempel genom en nervös Stockholmsliberal falang) är mottagliga för den sorts press som nu uppbådats så uppmuntrar de naturligtvis sina opinionsmotståndare att intensifiera precis denna sorts attacker i andra sammanhang. Hur kan någon strateg tro något annat?

Det går en rak linje av borgerlig foglighet i svensk politik. Från den av statsvetaren Emil Uddhammar i ”Partierna och den stora staten” (1993) beskrivna undfallenheten inför högskattestatens utbredning till Torekovkompromissen om grundlagen 1971 till dagens knäfall inför obligatorisk public service-avgift. Under alla dessa och många andra beslut märks ett stråk av sammanbiten skam.

Historien om Ulf Kristerssons jacka är inte bara en enskild opinionsbild utan en mikrobild av ett större svårartat borgerligt sentiment.

Men hos Moderaterna måste det rimligtvis finnas någon inbyggd spärr. Hur långt tänker de låta den här medgörligheten sträcka sig? Eller, med deras egen terminologi: var går gränsen?