Museer är värda sitt pris
För andra gången avskaffar en moderat kulturminister den fria entrén som råder för vuxna på huvuddelen av de statliga museerna. Och beslutet möts för andra gången omgående av besvikelse och indignation.
Denna gång avgjordes dock frågan först efter förhandlingar inom regeringen. Liberalerna ville behålla gratisentrén - en hållning som inte bara ska ses mot bakgrund av att partiets väljarbas finns i huvudstadsregionen och lär höra till de mer frekventa besökarna.
Nu är ju en del av besökarna på museerna i Stockholm faktiskt inresande från landsorten. Ändå blir det något märkligt när Sveriges Museiförbund kritiserar avskaffandet av gratiskulturen eftersom merparten av dess medlemmar - utanför statens huvudmannaskap - lever bland annat på entréavgifter.
Att stärka engagemanget för kulturarvet borde vara ett mål också för exempelvis kulturkonservativa inom Moderaterna. Museer bör ses som någon slags kollektiva nyttigheter inte som konkurrenter på en marknad. När kulturminister Parisa Liljestrands (M) motiverar förändringen med att privata museer missgynnats låter det som att kulturinstitutionerna är aktörer på en vinstdrivande marknad.
”Men det finns andra vägar att öka intresset för ursprung, historia och mening än att avskaffa den fria entrén och utvärderingarna av gratiskulturen är långt ifrån entydigt positiva.”
Men det finns andra vägar att öka intresset för ursprung, historia och mening än att avskaffa den fria entrén och utvärderingarna av gratiskulturen är långt ifrån entydigt positiva.
Den första genomlysningen från myndigheten Kulturanalys pekade mycket riktigt på att besöken ökade. Men målet med gratisreformen som aldrig riktigt preciserats har framför allt varit att nya grupper ska leta sig in till de statliga museerna. Det målet har inte varit lika enkelt att uppnås. "Vi menar att man bör pröva andra sätt att få nya grupper att delta i kulturlivet", skrev myndigheten och uttryckte sin bristande entusiasm. Liknande tonläge har Riksrevisionens utredare som konstaterar att ”De flesta museer tycks även gå mot att bli mer av de offentliga rum som reformen syftat till att stimulera, en plats att mötas och umgås på... De korta besöken tycks också ha blivit fler.”
Att barn även efter årsskiftet får fri entré talas det mindre om. Det är en rimlig subvention av familjens museibesök under helgen. Barns möjligheter att möta historiska berättelser ska inte vara beroende av föräldrarnas saldo på lönekontot.
Avgörande för besöksantalet på museerna är dock långsiktigt utställningarnas kvalitet. Och när Riksrevisionen synade reformen varande den för att gratisreformen leder till att museerna inte kan upprätthålla en hög kvalitet i verksamheterna och fortsätta vara relevanta som kunskaps- och kulturinstitutioner.
Där ligger problemet. Försämras kvaliteten i museernas övriga uppdrag rörande vår gemensamma historia - forskning, vårdandet av föremål, arkeologi med mera - kommer det att gå utöver utställningarna. Då räcker det inte med fri entré för att locka besökare.
