Myternas kris är över
”Jag har fått igenom bra punkter och jag känner att hela Sveriges folk kan andas.”
Sade riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh när hon fått besked om att regeringen går med på hennes nio reformpunkter mot löfte om att hon röstar på Stefan Löfven som statsminister. Kakabaveh sitter i riksdagen utan partianknytning, Vänsterpartiet ville inte ha med henne att göra då hon gjort faktiska ansträngningar för att motarbeta klanstrukturer och hedersvåld i landet. Det är bisarrt i sig och Kakabaveh har fått mycket stöd för sina ställningstaganden.
Men de nio punkterna visar var hon har sin ideologiska hemvist och hennes tal om att Sveriges folk nu kan andas klingar falskt. För en majoritet av väljarna, de som inte röstat på ett parti till vänster i politiken är hennes nio punkter i bästa fall ett bakslag. För en del är hennes hårt drivna vänsterlinje ett värre hot än att landet står utan en regering ytterligare ett par månader.
Men så är det med berättandet i politiken. Ibland är det beskrivande men väldigt ofta är det besvärjande. Olika politiska aktörer vill att deras handlingar skall tolkas på ett visst sätt och leda till rätt reaktioner hos omgivningen. Kakabaveh vill vara den som gör att folk nu kan gå på semester i lugn förvissning om att den nya regeringen kan börja arbeta. I verkligheten lär även de mest centrala politiska spelarna också ta ledigt de kommande veckorna, och få lär vara tacksamma för hennes vänstervridning av den nya regeringen.
De skilda berättelserna har varit ett tongivande inslag i den nu avslutade akten av regeringskrisen (Löfven har trots allt bedyrat att han skall avgå om hans budget faller i riksdagen). Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar var en rättrådig och principfast ledare som med klarhet kunde förmedla var hon satte ned foten gentemot andra. Moderaterna var enligt Centerpartiets andreman halvhjärtade som inte skickade sin partiledare med erbjudandet om en friare landsbygdspolitik. Miljöpartiets Karolina Skog darrade på rösten när hon i samband med omröstningen varnade för hot mot demokratin.
När berättandet tappar förankringen i det som faktiskt görs i riksdagens kammare är det tacksamt att kunna vända blicken till de reformer som faktiskt produceras av politikerna. Centerpartiets val 2018 och 2021 är fortfarande anledningen till att denna krisregering blivit till och fått föra politik som Centerpartiet egentligen inte vill se.
Liberalen Nina Lundström lade ned sin röst. Det avgjorde inte omröstningen men blev ett tillfälle för henne att, syftande på Liberalernas inställning 2018, markera att vallöften skall hållas. Det är lovvärt men också lite patetiskt i sammanhanget. Socialdemokratiska ministrar har sedan 2014 gjort det till en sport att bryta vallöften.
Berättande behövs och står inte i motsats till rationell faktaförmedling. Goda berättelser kan bära sanningar på ett sätt som är betydligt mer pedagogiskt och människoanpassat än sterila fakta. Men de gångna veckorna har gett en överdos av snåriga narrativ. Kakabavehs insats som vågmästare (eller gisslantagare för den som har det perspektivet) sätter i alla fall punkt för denna omgång. Till hösten väntar nya då Löfven avgett ett dyrt och heligt löfte om att avgå om hans budget faller. Tills dess får vi dra efter andan, så kanske låg det ändå något i Kakabavehs berättelse.
