När far flyr från ansvar

I den viktiga men starkt tendentiösa diskussionen om barnfattigdom har denna tämligen centrala aspekt helt lyst med sin frånvaro. Vilka förutsättningar finns för en ensamstående mor med en lägre lön att klara familjeekonomin om barnens far väljer att helt fly från sitt ekonomiska ansvar? Eller som i stort sett alla separerade underhållsskyldiga föräldrar gör, betalar den allra minsta möjliga summan i underhåll. Om en förälder saknar möjlighet att betala underhålla, eller bara struntar i det, går nämligen staten in och ersätter vanligen mamman med 1273 kronor i månaden. Den summan har kommit att bli storleken på det underhållsbidraget. Så var det aldrig tänkt.

Summan per barn och månad var tänkt som ett golv som ska betalas av den som har lite plånbok. Höginkomsttagare och förmögna ska självfallet betala mer. Men golvet har kommit att bli ett lågt tak.

Många vänder sig till Försäkringskassan för att de inte orkar eller vågar kräva barnets andra förälder på pengar. Det är en förståelig reaktion som vittnar om behovet av ett tydligare barnperspektiv från myndigheternas sida. Men föräldraskapets ansvar kan inte vältras över på staten. Och fäderna kan inte befrias från sina skyldigheter gentemot sina barn.

Enligt utredningen "Fortsatt förälder" som presenterades förra året skulle 50 000 barn som företrädesvis bor i hushåll med mycket låga inkomster få högre underhållsbidrag av sina frånvarande föräldrar än de 1273 kronorna som Försäkringskassan betalar ut i underhållsstöd - om fäderna betalade.

I går upprepade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) i P1-morgon att en del av den svenska barnfattigdomen just beror på att pappor sviker sina förpliktelser. Motfrågan blev omgående om inte Försäkringskassans underhållsstöd borde höjas. Motfrågan borde väl snarare bli hur samhället kan acceptera att en stor grupp - ofta egotrippade fäder - sviker sina egna barn.

Socialförsäkringsministern vill själv inte diskutera några skarpa förslag. Kanske vill han inte likt andra moderata företrädare anklagas för att stjäla idéer från ministerkollegorna på socialdepartementet. För ett år sedan föreslog socialminister Göran Hägglund på basis av utredningen Fortsatt förälder att ansträngningarna för att få föräldrar att komma överens om de ekonomiska förutsättningarna måste öka. Utredningen innehöll också föreslag om tidsbegränsade underhållsstöd - för att sätta press på fäderna.

Barnfattigdom ser här ut att vara minst lika mycket en moralisk som en ekonomisk fråga. Och här är det inte bara statens skyldigheter som måste betonas utan också föräldrarnas. Barnets bästa måste även på denna punkt sättas i första rummet.