När poliser spelade roll
Det drog ju ihop sig till en riktigt ovädersstorm inför schlagerfestivalen. Malmö var redan tidigare den svenska antisemitismens huvudstad och hotbilden mot den israeliska deltagaren, och mot den allmänna säkerheten över huvud taget, var massiv.
Men folk kunde alltid hörsamma Petra Stenkula, som är kommenderingschef och chef för polisområde Malmö, som deklarerade att polisen kommer att ”agera tidigt och gränssättande och ha låg tolerans” inför de inkommande demonstrationerna.
Som sådant lät det förstås bra. Men vid eftertanke var det ett rätt märkligt uttalande eftersom svensk polis inte alls brukar agera efter de principerna. Tvärtom, man vill deeskalera och arbeta med ett lågaffektivt bemötande. Sverige är nog ensamt i världen med att fästa så stor vikt vid ”dialogpoliser” - i den mån sådana över huvud taget finns någon annanstans.
Men som Axess dåvarande chefredaktör Anders P J Linder har påpekat saknas alltjämt en utvärdering av hur den där strategin fungerar. Har den gett resultat? Resultat som är bättre än det beprövade alternativ som heter hårda batonger? Såvitt någon vet har svensk polis inte kunnat leda i bevis att denna dess strategi är speciellt bra. Skildringar av de senaste årens utryckningsärenden tyder på raka motsatsen.
I Malmö samlades polisen inte bara från alla delar av Sverige, man fick också förstärkning från utlandet. Många av dessa hade kommit i god tid för att överblicka situationen. Det rådde alltså några dagar av stark polistäthet i staden. En lokal polis förklarade i helgen att känslan var att det hade begåtts färre brott i Malmö.
Ser man på.
”Polisiär hårdhänthet spelade plötsligt roll och antalet poliser spelade plötsligt roll.”
Det är förstås bra att det är så. Men även här får man sig ju en funderare för det tyder ju onekligen på att närvaron av poliser har en effekt på brottsligheten. Även i det fallet märker Sverige ut sig: Vi har lägst antal poliser per invånare i Europa. Och det trots att vi är ett glesbefolkat land, vilket normalt tarvar en högre polistäthet än genomsnittet.
Under några dagar i Malmö spelade saker roll som beslutsfattare normalt inte vill kännas vid: Polisiär hårdhänthet spelade plötsligt roll och antalet poliser spelade plötsligt roll.
Men varför gäller en polisiär sanning vid ”vanliga” utmaningar mot ordningsmaktens auktoritet, sådana när kriminella och gatuaktivister vill ta över det offentliga rummet, men en annan när vi har ett stort evenemang och internationella mediaögon på oss? Slutsatsen är förstås att den senare sanningen ges företräde när beslutsfattare upplever att något verkligen viktigt står på spel.
Nu lämnar poliserna Malmö. Och de som är kvar återgår, får man anta, till principen om lågaffektivt bemötande. Frågan är om Malmöborna verkligen kan andas ut eller om de får återgå till att bita ihop under den vanliga otryggheten.
