När vänstern Lundaspexar
Att högern egentligen vill ha fascism är ju ingen originell tanke i vänstersammanhang. I Sverige är ju i princip alla idéer vänstern inte ställer upp på om inte rent fascistiska så åtminstone farliga eftersom de påstås leda till fascism. För att ro i land den anklagelsen brukar debattörer tillskriva den borgerlige adressaten dolda avsikter, eller hitta ”kopplingar” till x och y, eller peka på att idén i fråga gillats av suspekta element på sociala medier.
Aftonbladets och Dagens Nyheters kulturredaktioner tävlar tätt i misstänkliggörandets mästerskap. Men inte ens de har väl någonsin lyckats träffa ett så långsökt mål som Lundaforskarna. Dessa argumenterar nämligen för att regeringsföreträdares vilja att hålla öppna möten i fred från propalestinska aktivister som stör och avbryter är - fascistiskt.
Redan här bör man misstänka att det är fråga om ett sinnrikt skämt, ett typiskt Lundapåfund.
”Redan här bör man misstänka att det är fråga om ett sinnrikt skämt, ett typiskt Lundapåfund.”
Därefter formulerar man dessutom en vänsterns omsorg om svensk demokrati som med alla rimliga mått mätt borde vara satir: ”Den sociala ordning som regeringen vill skapa hotar demokratin istället för att vårda den. Politiska filosofer i olika historiska sammanhang har länge varnat för detta.”
Demokratin har blivit en ”stagnerad tradition” som handlar om att rösta och följa lagen, när den istället kräver ”ständigt engagemang och anpassning till samtiden”. Men nu har vi fått ökade klyftor och ”medelklassen framstår som likgiltig”!
Man kan utan problem se det här gänget säga de här sakerna med tillkämpat allvarliga miner framför en gapskrattande hop Lundastudenter.
De kan helt enkelt inte mena allvar med att de propalestinska uttrycken vi sett de senaste månaderna skulle ha präglats av ”kommunikation, samarbete, dialog, undersökande, empati, solidaritet, öppenhet och kollektivt handlande”. Och slå ett slag för att svenska universitet skall anstränga sig för att utbilda studenter i just den form av aktivism som lett till att möten med statsministern och näringsministern har fått avbrytas. Antingen för att stödja Palestina eller för att motarbeta en ”nyliberal, marknadsanpassad socialpolitik”.
Eller är det det de gör? Är detta ett faktiskt uttryck för den interna debattmiljön på ett av Sveriges äldsta och mest välrenommerade universitet?
Till saken hör att den här sortens debattörer, sådana som forskare i genusvetenskap, humanekologi, sociologi, sällan är särskilt roliga. Det är påfallande ofta sådana som för en ”kamp” med det sinnelag som hör därtill. En av undertecknarna, Andreas Malm, stöder öppet våld som politisk metod.
Så man kanske ska ta dem på allvar ändå. Ibland vet man verkligen inte med svensk vänster.
