Nato-drama som bara fortsätter
Men det mest färgstarka händelsen var väl den ungerske premiärministern Viktor Orbans tweet där han förklarade att han skickat en inbjudan till Ulf Kristersson. Han tycker den svenske statsministern skall komma till Budapest för att ”förhandla” om ett svenskt Nato-medlemskap.
Fräckheten är monumental. Men sådan är europeisk politik numera.
I skrivande stund har frågan tagits upp till behandling i det turkiska parlamentet. Men sakförhållandet är att parlamentet förvisso kan rösta för att godkänna Sveriges Nato-ansökan, men att det inte räcker. Presidenten måste signera beslutet. Recep Tayyip Erdogan kan alltså själv sitta och hålla på godkännandet hur länge han vill.
Till det hör ju också att Erdogan kontrollerar parlamentet. Huruvida det blir ett ja eller nej är något han regisserar. Liksom han förstås har godkänt att det över huvud taget tagits upp till debatt. Även om man skulle besluta om ett godkännande är det alltså helt inom ramen för den strategi Erdogan tänkt ut.
I Ungern är det ungefär samma sak. Den ungerska oppositionen kräver då och då att få votera om Sveriges ansökan, men det är Orbans parti Fidesz som har avgörandet. De har tidigare satt stopp. Om det blir omröstning eller inte den här gången och vad resultatet blir är ytterst upp till Orban.
Och man kan lugnt anta att Orban och Erdogan är samspelta i detta. Från ungersk sidan har man tidigare förklarat att man inte tänker vara sist med att godkänna Sverige men Orban kan ju ha ändrat sig. Att han inte räds att stå som ensam bromskloss i sådana här situationer har han tydligt visat i EU-sammanhang.
Vi vet inte. Men en sak är i alla fall säker: Sveriges statsminister skall inte åka till Budapest. Sverige har ingen anledning att förnedra sig.
”Även om det ser ljusare ut än förut gäller det att hålla huvudet kallt.”
Formellt är det samma sak med Ungern som med Turkiet: Sverige har skickat sin medlemskapsansökan till Nato, inte till något enskilt Nato-land. Egentligen skulle Sverige aldrig ha accepterat att föra samtal med några andra än med Natos officiella mottagare av ansökan. Enskilda stats- och regeringschefers invändningar mot Sverige är faktiskt en intern Nato-affär.
Även om det ser ljusare ut än förut gäller det att hålla huvudet kallt. Det kan fortfarande sluta med att Ungern och Turkiet håller Sverige kvar i limbo. Sverige måste fortfarande ha mental beredskap för vägvalet att kliva av processen och i stället träffa en rad bilaterala avtal med Nato och sörja för sin egen säkerhet. Så länge den mentala möjligheten inte finns kan Ungern och Turkiet fortsätta leka hur länge de vill.
