Nato-slakt av heliga kor
Under fredagen presenterade en enad front av utrikes- och försvarspolitiska talespersoner den uppdaterade säkerhetsanalys som kommer ligga till grund för Sveriges ansökan om att gå med i försvarsalliansen Nato. Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill bara skriva under på de femton första sidorna, och Liberalerna ville profilera sig genom att anmäla skiljaktighet gällande skrivelsen ”Sveriges alliansfrihet har tjänat oss väl”. Inte ens den lilla eftergiften till nostalgiska S-strateger kunde man lämna oantastad.
Och visst får man förstå Liberalernas Alan Widman som fick nöjet att påpeka det förljugna i den korta satsen. För bara någon vecka sedan framförde vår bullrige försvarsminister –han som för ett halvår sedan kunde garantera att det inte skulle bli någon Nato-ansökan under hans befäl– att Nato faktiskt blir billigare än att lösa försvaret på egen hand. Nato kostar två procent av BNP, att stå på egna ben kostar fyra.
Det är förmodligen såpass entusiastisk Hultqvist kommer att visa sig inför projektet, och det är antagligen det närmaste vi kommer att få höra en ursäkt för alla hätska utfall. För i det uttalande ligger också ett avgörande medgivande: det var försvarsutgifterna och inte alliansfriheten som skyddade Sverige under kalla kriget. Stridsflyg och ubåtar i världsklass byggde trösklar som ingen vågade röra. När det väl skedde låg U 137 helt i svenska händer.
Alliansfriheten har varit en patetisk helig ko som tillbetts av politiker som velat slippa sköta om (och finansiera) försvaret i fredstid. De sista åren blev alliansfriheten till och med något som användes av fienden för att vår position skulle hållas svag så länge som möjligt. I analysen (och den del som samtliga skrivit under på) framgår detta med all önskvärd tydlighet:
”Ryssland har sedan länge betraktat Sverige som en integrerad del av det västliga säkerhets- och försvarssamarbetet. Samtidigt har det varit ett uttalat ryskt intresse att den svenska militära alliansfriheten bevaras.”
Ryssland har alltså under lång tid sett oss som en del av fienden och haft som mål att hålla oss borta från de försvarsgarantier som ett fullgott Nato-medlemskap innebär.
Det hade nog varit omöjligt för en borgerlig regering att genomföra denna process. Socialdemokraterna hade inte gått med på att, med Margot Wallströms ord, någon ”pinkade” på partiets historia. Man hade gjort allt man kunnat för att förstöra för initiativet, och man hade därmed gått ryska intressen till mötes.
Man får stå ut med att svensk politik fungerar så. Huvudsaken är att myten om alliansfriheten och dess skyddsfaktor till slut tagits av daga. Det gör saken betydligt lättare för alla partier att komma vidare i sina resonemang och slutsatser. Innan nästa vecka lär regeringen, kanske till och med försvarsminister Peter Hultqvist, ha skickat in en medlemsansökan. Det kommer, som analysen mycket riktigt påpekar, öka säkerheten i Östersjön och Nordkalotten. Kanske kommer det även få danskarna att sluta spionera på oss.
