Nej tack till MP-kvotering
Ett exempel är när Åsa Lindhagen förra året försökte blåsa nytt liv i förslaget om kvotering i bolagsstyrelser (Dagens Industri 10/12 2020). Förslaget gick alltså gå ut på att svenska bolagsstyrelser skulle behöva bestå av minst fyrtio procent kvinnor. Senaste gången förslaget var uppe i riksdagen år 2017 mötte det en förnedrande förlust redan i utskottsbehandlingen och klarade sig inte ens vidare till en omröstning i riksdagen. Dessutom är runt sex av tio svenskar emot könskvotering i styrelser. Trots det släpper Miljöpartiet inte frågan.
Språkröret Märta Stenevi som är Sveriges nuvarande jämställdhetsminister sa i tidningen Arbetet i en intervju apropå att höja kvinnors löner på arbetsmarknaden att kvotering kan vara ett verktyg till att få till förändring när det ”går för långsamt” (18/2 2021).
”Dessutom är runt sex av tio svenskar emot könskvotering i styrelser”
Felet i Miljöpartiets tankesätt är att de beter sig som om två människor är utbytbara mot varandra bara de råkar dela könstillhörighet. De reducerar tänkande, egna individer till brickor i ett spel där deras främsta syfte är att ordna fram en procentuell fördelning politikerna kan vara nöjda med. Det är fel. Individer är mer och ska ses som mer än blott del av en grupptillhörighet.
Det skvallrar även om att Miljöpartiet har en konstig syn på svenska kvinnors förmåga. De beter sig som kvinnor behöver hålla staten i handen för att söka sig till ett visst uppdrag eller kunna avancera i sin karriär. Dessutom agerar de som den enda indikatorn på jämställdhet är att det ska vara en viss procentuell fördelning. Men man kan exempelvis lyfta att svenska bolagsstyrelser ökat till trettioåtta procent kvinnor och lönegapet har minskat de senaste åren. Utan kvotering. Utöver det utgör kvinnor numera majoriteten av alla som tar högskoleexamen, är i chefs-majoritet i offentlig sektor, utgör en majoritet på många av de mest prestigefyllda utbildningarna, en majoritet av domare och åklagare samt en majoritet av landets partiledare.
Naturligtvis ska man fortsätta kämpa emot orättvisor och se till att ingen på grund av sitt kön diskrimineras eller begränsas. Men detta kan man gott göra utan kvotering, och utan att fixera sig vid att det måste vara en viss fördelning överallt.
Man kan slutligen påpeka att det finns även ett hyckleri i deras hållning. Att Miljöpartiets riksdagsgrupp består av 75 procent kvinnor, tyckte Stenevi som då var partisekreterare inte var ett problem. När Svenska Dagbladet intervjuade Stenevi om partiets sneda könsbalans sa hon att det inte påverkade politiken. Ingen av miljöpartisterna SvD intervjuade tyckte den egna riksdagsgruppens kvinnodominans var problematisk. Partiet hade förmodligen inte uppskattat om någon utomstående ville kvotera i deras led. Så varför känner de sig berättigade att göra det mot andra?
Så budskapet till Miljöpartiet bör helt enkelt bli att kasta alla kvoteringsförslagen i papperskorgen. Det är omodernt, förminskande och onödigt.
EVIN BADRNIYA
