Nordiska ministerrådets mystiska mandat

Karen Ellemann är generalsekreterare för ministerrådet och är nöjd med att man har släppt en rapport med innebörden att ”för hälsans och planetens skull behöver vi ändra vår livsmedelskonsumtion i Norden”.

Att planeten vore brydd över vad skandinaver brukar är ett ganska starkt uttalande. Men Nordiska ministerrådet lägger nu fram ”förslag till politiska styrmedel för att förändra våra matvanor” med, får man väl säga, suddigt demokratiskt mandat.

Av flera saker som skall ”stärkas” och ”utvecklas” lyser förslaget om att ”utveckla” skatt på kött och socker. Man efterlyser även subventioner av grönsaker.

Socker är onekligen ett modernt hälsoproblem. Men kött är det inte. Det är ett omstritt påstående, liksom föreställningen att köttätande skulle ha en negativ nettoeffekt på klimatet. Och forskningen kring grönsaker är sannerligen inte färdig såpass att principiella och ekonomiska invändningar kring subventioner kan avfärdas

Men i det här fallet blir det inte bara en fråga om datavärden och frihetliga principer. Att sådant här rullas ut av en organisation som Nordiska ministerrådet är illavarslande. Vem har gett dem mandatet? Ja, de nordiska regeringarna förstås. Men det har knappast varit fråga om en maktdelegering som underkastats allmän debatt. Här har något uppenbarligen tillåtits skena iväg, även om det inte är fråga om ren beslutskompetens.

”Ta ett helhetsperspektiv - det finns inga enskilda lösningar”, proklamerar Ellemann som avrundning. Tänk att det är helt rätt. Och Norden är en enskildhet. Att Nordiska ministerrådets byråkrati över huvud taget har en röst beror på att en politisk enskildhet, Norden, har definierats - och att begränsningar för denna enskildhet har satts upp. Det är inom denna geografiska avgränsning som rådet opererar och därför är dess referenser till värdslig fetma och planetärt fossilsbruk per definition förfelade.

Den där rapporten sätter faktiskt tankar i rörelse. Som att man kanske kan byta ut Nordiska ministerrådets generalsekreterare mot en… sekreterare. En som administrerar och för protokoll över de nordiska ministrarnas möten. Finner man att det förekommer verksamhet inom rådet som går förlorad av en sådan reform kanske man skall fråga sig varför den verksamheten finns.

Annars kan man lätt få intrycket att regeringarna gärna ser att det finns en fiktiv övernationell auktoritet att peka på när man tänker sig föreslå impopulära skatter och förbud. Så att man inte behöver ta fullt ansvar själv.