Nu ännu rödare

Hur ser egentligen vänster­partiets Sverige ut? Om de får makten i höst vet vi åtminstone vad de tänker göra under de närmsta fyra åren. 200 000 fler jobb skapas i offentlig sektor. Arbetstagarnas villkor förbättras, vilket bland annat innebär att lönerna höjs och arbetstiden förkortas. Det låter väl bra? Man behöver inte ens vara orolig för finansieringen. Riksbankens blir nämligen av med sin självständighet och det statliga utgiftstaket försvinner. Det betyder att politikerna kan göra lite som de vill, utan att bry sig om alla de där räknenissarna i kostym som pratar om krångliga saker som inflation och räntor.

Förslagen återges i vänsterpartiets ­ekonomisk-politiska handlingsprogram som antogs på lördagen. I det får vi också veta att ”statsskulden är så låg att den inte är något övergripande problem för den svenska staten”. En rad verksamheter som privatiserats återregleras och återförs i, som det heter, ”gemensam ägo”. Särskilt viktiga områden som pekas ut är vård, skola och omsorg liksom järnvägstrafik, energi- och vattenförsörjning. Men det är inte bara upplåning och skattehöjningar som förordas av vänsterpartiet. De vill även att svenska folkets pensionssparande i AP-fonderna ska användas till ”en serie offentliga investeringsprogram”. Exempelvis nämns kollektivtrafik, bostäder och nya byggnader som måste komma till i takt med att ­antalet offentliganställda ökar.

För att förstå vänsterpartiet måste man också förstå deras människosyn. De tror till exempel inte att människor arbetar för att få lön. Istället hävdar de att beslutet att ”erbjuda sin arbetskraft är ett genuint socialt beslut” som bland annat grundar sig i ”människors inne­boende vilja att vara behövda i samhället” Att vara behövd betyder dock inte att hjälpa sin gamla mamma att städa en gång i veckan. Det blir bara ”samhällsekonomiskt kostsamt” och leder till att ”användningen av avlönade välfärdstjänster skulle sjunka”.

Vänsterpartiets målsättning är därför att minska frivilligarbetet i välfärden och istället ersätta det av betalt, professionaliserat arbete. Annars kan man ju ibland få för sig att det där med att umgås och ta hand om sina nära och kära är just ett ”genuint socialt beslut”. Somliga kanske till och med skulle vilja påstå att det är djupt mänskligt, liksom att fungerande relationer i livets små och nära gemenskaper är den enda vägen till sant självförverkligande.

Men tycker man så är man ju förstås inte vänster­partist.