Ny liberalkonservatism ur askan

Det första är den plågsamma frågan om migration och integration. Sverige har varit ett extremt generöst mottagarland för asylsökande i flera decennier och inte bara sedan 2015. Men det är bara under de allra senaste åren som verkligheten – och även många liberaler –har gett skeptiska konservativa rätt.

För allt fler liberaler står klart att tidigare förgivettaganden inte håller. Utomnordiska invandrare blir inte nödvändigtvis västerländska dynamister och entreprenörer när de fyller i sin första F-skattesedel. De förvandlas inte automatiskt till goda liberaler som skakar av sig klankultur för att de har jobb. Fadime Sahindals far hade inte bara jobb utan även ett litet aktiekapital som han noga vårdade. Enligt gårdagens moderater var han helt integrerad. Men allt fler av dagens liberaler inser att kultur trumfar ekonomism.

Allt fler liberaler inser att deras tidigare sakrosankta princip om fri invandring i sin flyktingliberala praktik har resulterat i att Sverige kommer vara ett högskattesamhälle för överskådlig framtid. Detta hur många simhallar kommunerna än avstår från att bygga eller hur många föreningsbidrag som dras in. En del blundar, andra biter tyst ihop men många andra är öppna inför vad verkligheten bjuder och att deras tidigare syn på nation och medborgarskap måste omvärderas.

Mer än något annat är det liberaler och liberaler vi ser glida isär, och konservativa får allt mer liberalt sällskap. Och det är bra även om omständigheterna inte är så roliga.

Det andra skälet till förnyad frändskap håller som bäst på att välla över oss från USA. Det kan sammanfattas i kulturkampen, med dess av den moderna vänsterns nytillkomna tillsatser av identitetspolitik, intersektionalism och offerkultur. En sträng, för att inte säga hätsk, politisk korrekthet med pseudoreligiösa undertoner.

I USA försöker en allt mer radikaliserad vänster ta kontroll över debatten genom akademiska kapningar av språket. Med extremt töjbara tolkningar av begrepp som hat, fobi och extremism riktar man bannbullor mot vad som hittills varit konservativa eller rakt av vardagliga uppfattningar.

Eller rättare sagt mot personer som uttrycker dem. Dessa skadeskjuts regelmässigt genom förtal och angrepp på sociala medier på det att arbetsgivare, arrangörer och sponsorer skall skrämmas till avståndstagande. Den som inte vidgår att det finns ett oändligt antal kön eller att varje skevhet beror på systematisk diskriminering kan plötsligt befinna sig farligt nära kättarbålet.

Nog ser vi tecken på det här i Sverige, som lågtflygande svalor i offentligheten.

Men den moderna världen har skapat än fler infernokretsar för den som drabbas. High tech-jättarna Twitter, Facebook, Google och Youtube har alla börjat agera politiskt. Med allt från dolda algoritmer till ständigt nyuppfunna regelverk trängs konservativa personer ut eller stängs av utan möjlighet att överklaga. Flera fall av inifrånavslöjanden har visat på febergrader av progressiv aktivism i företagen.

Koordinerade vänstermobbar kan med andra ord ganska lätt få en person att gå upp i rök. Såvitt man utifrån rim och reson betraktar sociala medier som debattallmänningar är detta ett av dagens största yttrandefrihetsproblem.

Speciellt allvarligt är förstås att informationsjätten Google, som alltjämt tillåts äga Youtube, också har diagnosticerats. Den konservativa organisationen PragerU har fått nog och stämt Google, och faktiskt så även den demokratiske presidentkandidaten Tulsi Gabbard, som typiskt nog tillhör sitt partis högerflygel.

Google beslogs så sent som i somras med ambitionen att verka till republikanernas nackdel i det kommande presidentvalet. Frågan måste ställas om det är Google eller ryska påverkansoperationer som är det större hotet mot västerländsk demokrati.

Hur som väntar ytterligare en krets av plågor den som råkar ut för den fria marknadens egen version av Kinas sociala kreditsystem. Västerländska banker och kredit- och betalningsföretag har visat sig vara påverkbara för vänsterns påtryckningar. Flera har börjat följa high tech-jättarnas exempel och slängt ut kunder från sina system.

Det innebär alltså att den drabbade inte bara har förlorat sin röst i offentligheten utan också stängts av från många allmänna servicefunktioner. Även sådana företag som Airbnb och Uber har börjat bete sig på samma sätt.

”Skall konservativa få använda vägar?”, frågade retoriskt en amerikansk vänsterintellektuell med avsmak inför utvecklingen.

Men det angår förstås inte bara konservativa. Det kommer bara vara en tidsfråga innan bredare delar av liberalismen inser att dagens kulturkamp är en yttrandefrihetskamp. Där kan de inte ställa sig neutrala, inte minst som vänsterns chockridningar nu också håller på att stöta in i deras egna led.

I allt detta tänker sig alltså svenskt etablissemang att Sverige skall ha helt digitaliserade betalningssystem. Det är ett scenario som borde samla liberaler och konservativa med samma självklarhet som en gång hotet från löntagarfonderna.

Förutsättningarna för en aktiv liberalkonservatism är här, om än så bistra. De cirkulerar kring medborgarskap och yttrandefrihet. Det enda som saknas är ett öppet moderat erkännande av tingens tillstånd.