Nya toner från P2

Skulle tonerna dö ut? Ja, i höstas kom signaler från radioledningen om att P2-kanalens saga kunde vara all. Den klassiska lyssnarkanalen var tänkt att bli ersatt av en kanal som prioriterade sport och ungdomsmusik. En genre som redan kan tyckas vara väl spridd i etermedia. Även i Sveriges Radios övriga kanaler. Kanske tänkte radioledningen om, eller så har kanalen fått tillfällig respit. Ty på måndag inleds den största förändringen på många år för den minsta kanalen. Halva programutbudet försvinner - en ganska ovanlig åtgärd för att få fler lyssnare. Internt i radiohuset är kritiken mot nyordningen massiv. Det är lätt att förstå. När den högsta ledningen ena dagen diskuterar att lägga ned hela kanalen, för att nästa dag halvera programutbudet och kalla det nysatsning är det lätt att förstå upprördheten. Radioledningen tycks helt enkelt själva ha valt bort den klassiska musiken.

Likväl finns det även för en public service-kanal som P2 en nedre smärtgräns i lyssnarantal räknat. I dag är kanalen farligt nära gränsen när 1,9 procent - enligt Ruabs undersökning som presenterades igår – dagligen beräknas ratta in den rätta frekvensen. I sammanhanget är det förvisso viktigt att diskutera vad som är ”låga” lyssnarsiffror. Även om unga lyssnare totalt sviker exempelvis talkanalen P1 är den ändå totalt sett större än ungdomskanalen P3. Båda har en lyssnarandel på under 12 procent. Samhället har också förändrats från den tiden då Bachkantaten och operainspelningen var dyrbara vinyler i skivaffären. Då var klassisk musik förknippad med finkultur och status. En klassisk kanal hade en given lätt definierad roll. Lågpriskonkurrens på CD-sidan och en snabb utveckling av Internetbaserad webradio hör till nyheterna som förändrat förutsättningarna för P2. För många är det naturligare att sätta på en egen cd-skiva med barockmusik än att lyssna till programledarens val av stycken eller kompositörer. Tack och lov är också finkulturstämpeln borta på Händels och Mozarts musik. Att handla klassisk musik är billigt och roligt, i snabbköpet, på nätet och på bensinmacken. Hur många har uppmärksammat att marknaden och kulturen gått hand i hand? Att lägga ner P2 vore dock ett självmordsförsök av ett radiobolag som har ett uppdrag och licensmedel för att verka i allmänhetens tjänst. Verksamheten är förvisso dyr. Stimavgifter kostar, liksom den egenproducerade musiken. Men P2:s lyssnarsiffror måste också ses i samband med den totalt obefintliga marknadsföringen av kanalen. Att i sig viktiga program på minoritetsspråk ligger inklämda mellan konserterna har knappast ökat lyssnarvänligheten. En konkurrensfördel för kanbalen borde rimligen också dess egenart vara. P2 är ensamt om den klassiska musiken, där finns bredden, kompetensen och radiorutinen. Och ett utbud av kantater, hymner och konserter som är opåverkade av tider och trender.