Också bonden är företagare

BILDEN AV JORDBRUKET som en krisbransch, av bonden som en gnällspik och av de gröna näringarna som oviktiga för landets ekonomi är den stora utmaningen för lantbruksnäringen att möta. Så resonerar nyvalde ordföranden för LRF, Lars-Göran Pettersson när han reser land och rike runt för att möta medlemmarna inom de gröna näringarna, som LRF numera väljer att kalla jordbruket, skogsnäringen och livsmedelsindustrin.

På en och samma gång skall optimism ingjutas i de egna leden och mediebilden av jordbruket skall ändras. En dyster bild tecknad inte bara av urbana journalister okunniga om skog och jordbruk utan också av näringens egna representanter enligt bondehövdingen från Skara.

SÅ SANT . Jordbruket har ju också kommit att symbolisera särintressernas särintresse. När vi träffar Lars- Göran Pettersson på LRF:s kraftsamling i Leksands nya ishall är han kritisk mot den tidigare självdestruktiva retoriken. Nu skall möjligheterna till expansion och tillväxt uppmärksammas. LRF-basen tror att 35 000 nya jobb kan skapas inom en fyraårsperiod inom de gröna näringarna.

Möjligheter finns. Köttkonsumtionen ökar stadigt i Sverige, vegetariantrenden är uppenbarligen överdriven av livsstilsmagasin långt bort från köksbord och spisar. Men ökningen är importdriven. När det franska och italienska köket utmanat husmanskosten har livsmedelsindustrin heller inte hängt med. Mjölk ingår visserligen i modernt cafelatte, men livsstilsmänniskan köper Chevreost och inte Greve. Kycklingtrenden och den asiatiska wokmodet utnyttjas av utländsk fågelindustri. Franska mejerier var före de svenska med nya smaksatta youghurtsorter. Svenskt jordbruk tappade initiativet.

På några år satsar LRF 250 miljoner på företags och ledarskapsutveckling. Det kan behövas. Som en av deltagarna på kraftsamlingen uttrycker sig är det inte allmänt accepterat att jordbrukare tjänar pengar. Investeras det i nyproduktion talas det i negativa termer om storskalighet och industrialiserat jordbruk.

Satsas i stället på politiskt acceptabla projekt hänger prismedvetna kunder inte med. Jordbrukspolitikens stöd och subventioner har kanske skapat denna föreställning av bonden som en kulturell idealist som håller landskapet öppet, arbetar dygnet runt och är självförsörjande. Alltså behövs ingen lön. Bonden har inte betraktats som en företagare som andra - även det en föreställning som formats av både jordbrukspolitik och lantbruksnäringen i kombination. Vad har detta betytt för entreprenörskap, innovationskraft och framtidsvilja?

OM PETTERSSON ingjuter optimism blev dock få glada över beskeden från landshypoteks representant. Satsa, låna, investera och vinn - eller försvinn, löd uppmaningen. Den som inte investerar blir den sista generationen på gården.

Men den uppmaningen skulle faktiskt kunna vara riktad till företrädare för en rad branscher. Jordbrukaren arbetar på en stenhård marknad där alla inte kommer att ha en framtid, men frånvaron av marknadstänkande, av företagande, har uppenbarligen bromsat framtidstro.

Martin Tunström