Okunskapen är ett hot
Kalmar utsattes nyligen för cyberangrepp. Kommunen ska ha blivit måltavla för en rysk attack som resulterade i att kommunala verksamheter låstes ut från sina system som exempelvis digitala journaler inom hemtjänsten.
Att sköta verksamheten analogt är möjligt. Det var trots allt inte länge sedan rutinerna förändrades och digitala verktyg började prioriteras på så bred front. De gamla arbetssätten blir dock snabbt bortglömda och planeringen utgår från snabb kommunikation och minimal personalstyrka.
Möjligheterna som digitalisering innebär skymmer kostnaderna och risker som systemen för med sig in i verksamheten. Totalförsvarets forskningsinstitut publicerade nyligen en rapport, “Digitaliseringens fallgropar i gråzon och krig”, i vilken man går igenom riskerna som förknippas med samhällets digitalisering.
Delar av rapporten pekar på sådant som är relevant oaktat om främmande makter försök pressa svenska staten. Otydlig styrning, dålig infrastruktur och beställarkompetens för med sig rusande kostnader vid upphandlingar och vardagsproblem för kärnverksamheten.
Vid en samhällskris eller under ett angrepp från en fiende blir problemen både fler och större. Den snabba teknikutvecklingen för med sig höga förväntningar på vad som är möjligt. Kunskaperna om hur tekniken fungerar brister. Offentlig sektor är beroende av privata aktörer som ofta lovar mer än vad som kan levereras. Kontrollerna vid offentlig upphandling är otillräckliga och avtalen täcker enligt FOI sällan vad som ska göras vid en kris.
”Vid en samhällskris eller under ett angrepp från en fiende blir problemen både fler och större.”
Kalmar visade att de kunde övergå till andra arbetsformer när de sattes under tryck. Men i takt med att offentlig verksamhet försöker automatisera sina rutiner kommer ett sådant spårbyte att bli svårare. Digitala system blir normen helt och personalen fokuserar på annat än vad det gjorts automatiskt.
För att täcka alla risker behöver offentlig sektor både analog och digital kompetens. Både implementera digitala lösningar och vara kapabel att använda mer pålitliga verktyg. Men det är uppenbart att man inte kan göra allt. Sålunda måste man kunna prioritera. Fokusera på sin primära uppgift samtidigt som man förbereder verksamheten på plan B.
Det mest oroväckande med FOI:s kartläggning är den omedvetna okunskapen om riskerna som den nya tekniken för med sig. Goda förhoppningar och glädjekalkyler säljer in helt nya sätt att arbeta på och etablerar ett beroende till system som beställarna inte fullt förstår sig på.
En snabb digitalisering antas leda till effektiviseringar som räddar budget och minskar bördan på personalen. Vad som dock syns är hur de digitala verktygen inte lever upp till förväntningar. Varken vad gäller levererad effekt eller robusthet. Offentlig verksamhet behöver ta höjd för detta. Men för att kunna göra det måste man först förstå problemens omfattning.
