Otydliga signaler om public service
Det var ett välkommet besked. Det fanns en oro över att Sveriges Television smygvägen skulle dra in intäkter till programverksamheten genom att i hög grad tillåta produktplaceringar i dramaproduktioner och serier. Nu förekommer naturligtvis redan i dag produktplaceringar i filmer som SVT köper in och tämligen säkert även i program som köps in från svenska produktionsbolag. Men dold reklam är svår att förena med en avgiftsfinansierad tv- och radio i allmänhetens tjänst. Dessutom skulle produktplaceringen också öppna för att tyngdpunkten i SVT:s verksamhet förändrades. De program som är lämpliga för produktplaceringar av mobiltelefoner, kostymer eller bilar skulle i ett mardrömsscenario få utökade och bättre sändningstider. Så sett är produktplacering inte bara ett tillåtande av en alternativ reklam i en reklamfri tv, utan det öppnar också för en annan sorts public service.
Farhågorna om produktplacering i SVT må ha varit överdrivna. Tillåtandet enligt det nya regelverket kolliderar nämligen med radio- och tv lagens regler om "otillbörligt gynnande" av kommersiella intressen. Likväl var det förvånande att regeringen inte på ett tidigt stadium tydligt deklarerade att de nya reglerna om produktplacering gäller bolag som TV4, men inte Sveriges Television. Produktplacering och dess effekter rimmar dåligt med ett kvalitetspräglat public service. Det kvalitetspräglade public service som ett borgerligt alternativ till en mer politikerstyrd allmän-tv med rötterna i monopolets dagar.
Public service-hanteringen väcker fler frågor ungefär som i Vem vet mest? I går uppmärksammade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i branschtidningen Resumé den konkurrenssituation som uppstått när Sveriges Television och Sveriges Radio byggt upp stora nätportaler, som inte alltid korresponderar med programverksamheten. Arkivsatsningar och nyhetsportaler som för övrigt inte är reglerade i något sändningstillstånd utgör en ny konkurrent till fria medier.
I dag är det dock svårt att uppröras över att SR och SVT finns på nätet. Vi lyssnar på radion och ser på tv på andra sätt än tidigare. Public service måste finnas där lyssnare och tittare finns. Och någon konkurrens om annonspengarna finns ju inte. Och säkert är att en storsatsning av SVT på webben - på bekostnad av programverksamheten - skulle väcka starka politiska reaktioner. Men det blir något paradoxalt när kulturdepartementet ger otydliga signaler om produktplacering å ena sidan och å andra sidan varslar om att utvecklingen på nätet kan stramas upp. Så skyms också grundfrågan om SVT i den kulturpolitiska valdebatten; om public service bolagen och kvaliteten.
