Överdrivet om myndighetsinflationen

Under åren före maktskiftet 2006 förde somliga borgerliga politiker närmast en kampanj mot myndigheterna, som ansågs vara alltför många, alltför stora och alltför fulla av avdankade socialdemokrater. "En ny myndighet kan inte vara lösningen vid varje tidpunkt som regeringen har misslyckats med att genomföra det som riksdagen har beslutat. Vi behöver färre myndigheter och inte fler", sa exempelvis moderata riksdagsledamoten Anne Marie Brodén i en debatt 2005.

Sedan maktskiftet har dock inte särskilt mycket hänt på denna front. Somliga myndigheter har lagts ned eller slagits ihop med andra, men samtidigt har andra kommit till. Enligt en granskning som ekonomen Henrik R S Olsson har gjort för Timbros räkning är de myndighetsanställda lika många som före maktskiftet, och kostnaderna för myndigheterna rentav högre. "Den senaste tidens uppmärksammade fester är bara en marginell del av slöseriet i staten", skriver han.

Ett sätt – Olssons sätt – att betrakta denna icke-förändring är i termer av löftesbrott, eller som en reform som återstår att utföra. Och visst: uttalanden som "vi kommer att vilja införa ett antal nya myndigheter samtidigt som vi lägger ned oändligt många fler" ifrån riksdagens talarstol är svåra att tolka annorlunda.

Men när man idag tar del av kritiken mot "myndighets-Sverige" från före maktskiftet, blir det tydligt hur mycket av den som egentligen riktades mot den då allt tröttare socialdemokratin. "Den socialdemokratiska makthungern vet inga gränser", sa exempelvis Tobias Krantz. I ett slags generalangrepp på tingens tillstånd blandades befogade invändningar mot utnämningspolitik och opinionsbildande verksamhet samman med en diffus motvilja mot myndigheter i allmänhet. Med de faktiskt existerande, ofta kvalificerade och effektiva, myndigheterna hade denna kritik ofta ganska lite att göra.

Ett annat sätt att se på avsaknaden av förändring är därför i termer av tillnyktring. Strävan efter en effektiv statsapparat är en självklar uppgift för varje regering. Men när myndigheters blotta existens, som hos Olsson, beskrivs som "byråkrati" och kostnaderna för dem som "slöseri" blir det problematiskt – i synnerhet i ljuset av Sveriges stolta ämbetsmannatradition, vars ivrigaste tillskyndare borgerligheten borde vara. Kampen mot ett illa definierat myndighetsproblem bör omvärderas, inte återupptas.

Daniel Braw

ledarskribent Barometern