P3-moralens blinda fläck
En ovanligt omfattande dom kom i veckan. Från gatulangare till gängledare ur Vårbynätverket dömdes i veckan till fängelse av Södertörns Tingsrätt. Musikartisterna Yasin Mahamoud och Haval Khalil döms till fängelse för inblandning i gängets kriminella verksamhet.
Särskilt Mahamoud, känd under namnet Yasin Byn, har varit uppmärksammad för försöket att kidnappa en konkurrerande artist. Han är sedan tidigare dömd för grovt vapenbrott.
P3, som i våras prisade honom som årets artist, säger att kanalen tänker fortsätta spela båda de dömda artisterna som tidigare. Man menar att det inte vore rätt att bojkotta artisterna även om de nu är dömda för grova brott.
Försvararna vill skilja på brotten och verken i sig. Som om artisternas kändisskap inte bygger på en kriminell livsstil och mediebolag inte kan göra moraliska bedömningar. Att det är otänkbart att bojkotta eller dra tillbaka priser ter sig helt taget ur luften. I sportvärlden är det självklart att fuskare och personer som bryter mot regler fråntas sina priser.
Någon djupare förståelse för sitt eget ställningstagande verkar musikchefen på P3 inte ha när Dagens Nyheter (15/7) ville ha svar på frågor efter att domen kommit. Chefen svarar med retoriska frågor om försoning och att varje fall av musiker som begår brott får tolkas utifrån sammanhanget.
Att artisterna deltagit i planeringen, och för Khalils del genomförandet, av en kidnappning, förnedring och utpressning av en annan rappare är tydligen inte tillräckligt moraliskt beklämmande för att förtjäna mer än en axelryckning.
Sveriges Radio tar givetvis avstånd från brottsligheten, men att de, likt Grammisgalan, prisar personer som låter musik och kriminell livsstil flyta samman ser de inte som ett problem.
”P3 förmedlar normer hela tiden. Man moraliserar, men bara när det går i en särskild vänsterradikal riktning.”
Att privatpersoner och fria medier prisar och lyfter upp den musik och kultur som de anser bäst är en självklarhet i en fri demokrati. Att statliga medier beter sig som om den djupa omoralen inte lyser igenom är dock ett tydligt tecken på hur man förhåller sig till resten av samhället. Det är en avlägsen kulturelit som inte är villig att lägga band på sin egen gangsterromantik medan unga män skjuter varandra och oskyldiga på Sveriges gator.
Men en viss moral är man ändå villig att stå för. P3 förmedlar normer hela tiden. Man moraliserar, men bara när det går i en särskild vänsterradikal riktning. Men när det handlar om gängvåld innebär plötsligt konstens frihet att vad som helst skall prisas.
De är inte frikopplade från konsekvenserna utan har makt att lyfta fram personer i strålkastarljuset. Vilket medför ett ansvar. Om det inte kan skötas lär skattebetalarnas vilja att betala discjockeys i statliga kanaler inte finnas kvar särskilt länge.
