Paradigmskifte om hedersvåld

Inställningen till hedersbrott är ett lackmustest på hur vi hanterar det mångkulturella samhällets balansgång: Å ena sidan tillåta och respektera kulturella olikheter, å andra sidan upprätthålla vissa universella rättigheter som ska vara lika för alla. Den perfekta blandningen av hänsynsfull kulturrelativism (till skydd för minoriteter) och icke-förhandlingsbara normer (till skydd för individer) är förmodligen ouppnåelig, men nog är vi närmare i dag än för 18 år sedan.

Då, 1994, blev Maryam hedersmördad av sin far i Sverige. Tingsrätten dömde fadern för dråp med hänvisning till hans stora affekt, och domen beskrev hans skam och arabiska kultur. Hovrätten ändrade dock brottsrubriceringen till mord, och sedan dess tycks svenska domstolar inte ha sett hederskultur som en förmildrande omständighet som ska leda till strafflindring.

Efter hedersmorden på Pela Atroshi (1999) och Fadime Sahindal (2002) fick vi en annan diskussion. Ordet ”hedersbrott” kritiserades då som nu, men inte för att det skulle ge brottslingen ett skimmer av ära utan för att det ansågs rasistiskt.

Det finns ingen speciell hederskultur, det är bara en rasistisk myt som förstärker ”vi och dem”-tänkande och som gynnar främlingsfientliga partier – det var inställningen hos samhällets elit. Expo gav ut en antologi som framställde alla som talade om hedersbrott som rasister (redaktör var senare deckarkungen Stieg Larsson), S-ministrarna Mona Sahlin och Margareta Winberg menade att ”det handlar om mäns våld mot kvinnor”.

Den främste talesmannen för att hedersvåld är ett rasistpåhitt var Masoud Kamali, som Sahlin tillsatte som statens utredare av den strukturella rasismen i Sverige. Kamali sade att ”en hel del invandrartjejer” går till socialtjänsten och säger att de är misshandlade eller förtryckta hemma ”för att få egna lägenheter”.

I dag är det bara extremfeminister som Gudrun Schyman som fortfarande hävdar att hedersvåld är ett rasistiskt påhitt och att det egentligen handlar om mäns våld mot kvinnor (en tankevurpa som missar att unga män finns bland hedersvåldets offer och att kvinnor finns bland förövarna).

Förändringen beror sorgligt nog på uppmärksammade hedersbrott, men också på envist upplysningsarbete – inte minst från kvinnor med invandrarbakgrund.

När till och med det normkritiska Miljöpartiet kallar hedersvåld för ”skamvåld” och vill att det klassas som hatbrott (Newsmill 6/12-2012) har ett paradigmskifte skett: Att tala om hedersbrott anses inte längre rasistiskt, och unga kvinnors och mäns rätt att själva välja kärlekspartner räknas äntligen till de universella rättigheterna. Ett mångkulturellt samhälle kräver stor tolerans inför kulturella olikheter, men också tydlig gränsdragning mot kränkningar i kulturens namn. Hedersvåld är en oacceptabel kränkning, oavsett om vi använder prefixet ”heder” eller ”skam”.