Partierna tappar - och staten stärks
För de tre januaripartier som hittills redovisat siffrorna ser det onekligen dystert ut. Socialdemokraterna har tappat nästan var femte medlem, hela 15 000 medlemmar har slutat att betala avgiften. Liberalerna, som saknar en bredare folkrörelsetradition och alltid varit ett mindre medlemsparti förlorade var sjunde betalande. Och Miljöpartiet hamnar under 10 000 medlemmar efter att 1000 personer har övergivit sin relation till de gröna.
Partimedlemmar anses vanligen vara mer ideologiskt övertygade än väljarkåren i övrigt. Stora tapp av medlemskåren är därför ett allvarligt bakslag för ett parti. Det vittnar om att stödet för idéutvecklingen långsiktigt försvagas. Och det är inte svårt att dra slutsatsen att Januarisamarbetet uppenbarligen inte är populärt i något av de tre partierna.
”Partierna blir mer kampanj- än medlemsorganisationer och de styrs allt mer av kansliernas tjänstemän.”
Företrädare för den borgerliga oppositionen bör emellertid undvika att visa någon som helst skadeglädje. Moderaterna har ännu inte redovisat några siffror. Kristdemokraterna backar något efter att under 2019 haft en rekordanslutning. Både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet fick dock något fler medlemmar under fjolåret.
På det hela taget är det inte variationerna i de enskilda partierna som är det intressanta utan det faktum att blott några få procent av medborgarna numera är medlem i något parti.
Det får konsekvenser också för hur partierna agerar. En etablerad teori är att partiledningarna får betydligt friare händer när medlemmarna blir färre. Partierna blir mer kampanj- än medlemsorganisationer och de styrs allt mer av kansliernas tjänstemän.
En annan teori är att medlemstappet riskerar att radikalisera partierna. Med färre medlemmar ökar åsiktsskillnaden mellan ideologiskt övertygade partiaktiva och partisympatisörer.
Men det går inte att komma undan att partierna utgör en bas i vår representativa demokrati. De fungerar som en brygga till väljarna. Genom lokala möten och processer kan medlemmar uttrycka sina viljor.
Partiavdelningarna sorterar fram och framför allt bort (o)lämpliga kandidater till mängden av förtroendeuppdrag på politikens alla nivåer. Från det lokala till det nationella. Och deras företrädare är mer än ”åsiktsrepresentanter”. De bedriver också idéutveckling och de agerar utifrån olika politiska visioner.
Med försvagade partier minskar inte den offentliga makten, den flyttas bara. Och här är det viktigt att påtala att partierna trots (möjligen alltför) stora statsbidrag inte är en del av den offentliga sektorn. De är föreningar, de är en del av det civila samhället som staten på det hela taget knappt reglerar i lag.
Det minskande antalet medlemmar berör således inte bara partiernas inre liv och relationen till väljarna vilket ofta diskuteras. Förändringen måste också analyseras utifrån relationen mellan stat och civilsamhälle.
Tappar partierna sina baser försvagas deras koppling till det civila samhället. Och samtidigt får demokratin en allt mera statscentrerad karaktär när partiernas förmåga och kraft till idéproduktion försvagas. I andra änden av partier som krymper medlemsmässigt anas alltså en en sällan uppmärksammad maktövergång från civilt samhälle till stat.
