Pengar och hämnd skadar politiken
Det var inte länge sedan Moderaterna och Socialdemokraterna stängslade av Nato-frågan från den mycket jämna och retoriskt hårda valrörelsen. Sverige skulle in i Nato och då behövde man stå ut med att den andre statsministerkandidaten fick vara med på prestigefulla pressträffar och möten med företrädare för organisationen. Det var nog ansträngande att se opinionsundersökningarna för blocken närma sig varandra inför valdagen samtidigt som man skulle hålla sams på detta enda område.
Men även om Sverige fortfarande inte tagits upp i försvarsgemenskapen tycks den borgfreden avlägsen idag. Lotteristriden får sägas vara ett faktum när Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Lena Hallengren, nu (DN 12/5) talar om hämnd. ”Det är klart att det får konsekvenser i relationerna om man har en regering som utnyttjar lagstiftningsverktyget på det sätt som man gör”. Sammanhanget är att hon planerar att samordna kommittéer, utredningar och utskott för att påverka lagförslag som syftar till att öka regeringens makt.
Tanken från oppositionen är alltså att obstruera i sammanhang som man finns representerad. Ett politiskt förslag skall leda till att andra blir lidande, det är hämndens logik som gruppledaren visar upp och säger sig vilja följa.
Just i detta exempel är det svårt att se vad det skall leda till. Det är högern i Sverige som historiskt värnat riksdagens ställning. Det har förstås delvis handlat om vänsterns långa maktinnehav, men också principer. Maktkoncentration i regeringen minskar närheten mellan väljare och folkvalda, den lilla gruppen ministrar blir istället uttolkare av folkviljan. Problemet för Hallengren är alltså att regeringen knappast lär lägga förslag som syftar till att öka regeringens makt, alltså lär hon få söka andra uttryck för sin hämnd.
Det problematiska med att låta sig vägledas av hämnd är att det får andra att släppa på sina spärrar. Socialdemokraterna menar att deras hämnd är rättfärdig eftersom regeringens förslag om att stoppa partier från att bedriva lotterier är ensidigt riktat mot partiets kassako. De senaste veckornas rapportering om Kombilotteriets försäljningsmetoder visar dock att S kanske gjort sig beroende av något ganska sunkigt. Och det kan vara svårt att bryta beroenden på egen hand.
En annan sak som Socialdemokraterna, och Moderaterna också för den delen, gjort sig beroende av är arvodering. 2017 rapporterades att ordförandena för dessa partiers ungdomsförbund hade högt löner bland ungdomsförbunden. En SSU-ordförande tjänar trettioåtta tusen kronor och en MUF-ordförande mer än så. På nästan alla nivåer i strukturerna betalas det ut löner, för arbete som sannolikt hade gjorts ändå.
Det kanske ger mer trygghet för de unga som aktiverar sig, men även det skapar beroenden. Vi-känslan och lojaliteten drar sig mot partisekretariatet som håller i kassan. För Socialdemokraterna som gör anspråk på att vara ett folkrörelseparti skulle det kunna vara bra för idealismen att få mindre pengar att röra sig med.
