Platt som en pannkaka
VEM TRODDE ATT Ryssland med flera forna kommunistländer skulle bli förebilder för delar av den svenska borgerligheten? Deras framgångsrika skatteformer har ett gemensamt. Skatten är platt, det vill säga att skattesatsen är lika för alla på både individ och företagsnivå. Det har inte bara inspirerat samhällsdebattörer eller organisationer som skattebetalarnas förening. Nu förespråkar även de båda ungdomsförbunden CUF och KDU olika varianter av platt skatt.
Den enda partiledare inom alliansen som tydligt markerat ett avståndstagande är Fredrik Reinfeldt (m). Han förespråkar snarare en ökad progressivitet i skattesystemet med fokus på att förbättra villkoren för de med låga inkomster.
Somliga menar att en platt skatt i Sverige skulle kunna stanna vid att man tog bort den statliga inkomstskatten, det vill säga de 20 procent som läggs på inkomster över 25 500 kronor i månaden och de 25 procent som läggs på inkomster över dryga 38 000 kronor i månaden.
OM FRÅGAN OM platt skatt som modell ska diskuteras bör man dock utgå från att det är en egen modell, frikopplad från vilka nivåer som ska gälla. Skatten behöver ju nödvändigtvis inte vara låg bara för att den är platt. I Slovakien medförde införandet av en plattskatt att många låginkomsttagare fick en stor skattehöjning. Hur många plattskattförespråkare känner till det?
Är detta skattesystem då ett universalmedel för att få fart på den svenska ekonomin? Tveksamt. Plattheten kan tvärtom föra med sig en rad oönskade effekter. På plussidan kan man lägga att skattesystemet skulle bli mer förutsägbart och enkelt.
Ur fördelningssynpunkt skulle skillnaderna mellan vad folk får ut i lön bli enorma. Höginkomsttagarna skulle få en rejäl skattesänkning medan de med lägre löner i bästa fall skulle få en oförändrad situation. I värsta fall, om man förutsätter att stat och kommun ska dra in lika mycket som tidigare, kan skatten för låginkomsttagare bli något högre. Detta eftersom alla, så att säga, möts i mitten av skatteskalan.
Som Tino Sanandaji, doktorand i nationalekonomi vid University of Chicago, påpekar i Ekonomisk Debatt (2/2006) kan en sådan modell för svensk del innebära att arbetskraftsutbudet kan komma att minska. Den platta skatten stimulerar främst de som redan arbetar att arbeta ännu mer, med störst vinstmarginal för de med höga löner. För de med lägre inkomster kan viljan att arbeta däremot påverkas i negativ riktning. Det innebär att det kan bli ännu mindre attraktivt att gå från bidrag till arbete och till exempel locka fler i de lägre inkomstskikten till förtidspensionering. Vill man få fler i arbete är platt skatt med andra ord ett osäkert kort. Ur en mer ideoligisk synvinkel kan man förstås ställa frågan om varför man ska skatta mer om man kämpat sig upp på karriärsstegen.
ATT INTE STRAFFA framgång var en av anledningarna till att staterna österut införde sina plattskattmodeller. Men det fanns även en annan mer praktisk förklaring. Deras svaga rättssystem, utbredda korruption och ovana att hantera pengar (arvet efter det kommunistiska systemet) var alla orsaker till ett omfattande skattefusk när ekonomierna släpptes fria. En låg och platt skatt blev därför en möjlighet, kanske den enda, för staterna att överhuvudtaget få in skattemedel. I takt med att deras ekonomier stärks ökar också trycket på sociala reformer. Frågan är hur länge ett land som Slovakien kan hålla en nivå på 19 procent för inkomstskatt, bolagsskatt och moms?
Marcus Svensson
