Polisen behöver hästar

Att polisen nu har larmar över bristen på passande hästar kommer inte som en chock. Hästmarknaden är dominerad av tävlingsryttare och deras behov. Den svenska aveln av hästar på må vara begränsad. Men framgångarna i internationella tävlingar visar vad som är möjligt.

Polisen har länge använt hästar i yrkesutövningen. Under efterkrigstiden kom dock dess omfattning minska. Men polisryttare har ändå visat sig oumbärliga vid kravaller och andra fall av stökiga folkmassor. En polis till häst syns på långt håll och det stora djuret kräver en respekt av sin omgivning.

Polisrytteriet fyller en speciell roll i myndighetens samhällsuppdrag. En ryttare kan inte ingripa som en gående polis kan. Däremot är denne mycket mer synligt och kan på ett helt annat sätt dominera stadsrummet. Det är sådant som skulle behövas när kravaller och upprörda folksamlingar blivit en regelbundenhet.

Polisen har dock svårt att hitta passande polishästar hos uppfödare. Aveln av de svenska varmblodshästarna var fram till mekaniseringen av militären förknippad med just den svenska armén. Inte arbetshästar avlade för att dra redskap, utan för ridning. Varmbloden är dock numera främst förknippade med ridsporten och framförallt hoppning.

Avelsverksamheten fokuserar på energiska tävlingshästar. Dessa kan på ett helt annat sätt bli en vinstlott om de passar för hoppning på internationell nivå. Men för att ta sig till medaljplats krävs en häst som kanske är lite svår, vilket manar till uppfödning som fokuserar på helt andra egenskaper än vad svenska staten behöver.

Försvarsmakten har också ett behov av hästar. Polisen och högvakten behöver båda ungefär samma typ av hästar. Lugna hästar som tränas till att hantera stökiga situationer. De efterfrågar dessutom inridna hästar. Unghästar är ofta inte mogna de arbetsuppgifter som väntar.

En möjlighet är att införa något i still med det system som används för polishundar. Försvarsmakten och polisen har tillsammans ett system för ”fodervärdar”. Genom vilket privatpersoner får begränsad ersättning för att ta hand om en valp som efter ett år kanske blir en tjänstehund.

Att på liknande sätt stödja uppstallning och ridning av unghästar vore att säkra hästens ställning som bruksdjur i statens tjänst. Om hästarna pensioneras tidigt kan de med fördel säljas vidare till ridskolorna, som också står inför en tuff marknad vad gäller tillgången på lugna hästar till rimligt pris.

Utöver de rent praktiska finns det historiskt och symboliskt värde i att fortsätta använda hästar som en publik del av den offentliga makten. Sverige är en liten men stark hästnation. Svenska staten har i århundraden varit beroende av hästarna för att säkra landet.

Efter ”avhästningen” av armén under nittonhundratalet växte en föreningsrörelse fram som gjorde ridsporten mer folkligt tillgänglig än i något annat västerländskt land. Polisrytteriet och högvakten står dock kvar som påminnelser om djurets historiskt omfattande roll som hjälp vid försvar och polisarbete.

Rytteriets offentliga roll är, såväl som funktion och tradition, värd att värna.