Politiken formar redan familjen
Familjebildning är en privat angelägenhet. De flesta vill inte att föräldrar och utomstående lägger sig eller är för tydliga med sina förhoppningar. Men barnen som föds är också något som påverkar samhället. Det är enkelt att inse. För politiker uppstår olika problem beroende på om befolkningen ökar eller minskar. Skulle inga barn födas under ett helt år skulle allt kretsa kring denna kris och dess långtgående konsekvenser.
Statistiska Centralbyrån meddelade under gårdagen att trettio av landets kommuner fått sina lägsta födslotal under årets första nio månader sedan millennieskiftet. Man får gå tillbaka till 2005 för att hitta lika låga tal för landet som helhet. Under samma period har befolkningen ökat med en och en halv miljon människor.
Det blir en samhällsangelägenhet, kanske till och med för politiken. För att befolkningen inte skall minska behöver det födas drygt två barn per kvinna. Med en vuxen befolkning som ökat kraftigt borde alltså även barnafödandet ha ökat.
Ser man på barnafödande historiskt finns det toppar och dalar. Många skjuter upp familjebildandet under osäkra tider och när utsikterna ser bättre ut ökar istället antalet barn.
De trettio kommuner som haft lägst barnafödande på tjugotvå år är en blandning av ekonomiskt välmående och bruksorter i glesbygden. Båda dessa kategorier präglas av hög genomsnittsålder men har mycket olika förutsättningar. Lund i Skåne har höga bostadspriser och har svårt att växa, Surahammar har låga huspriser men en osäkrare arbetsmarknad. Uppdelningen är ingen nyhet och skulle kräva en mycket ambitiös politik för att motverka.
När en mindre och mindre andel av befolkningen får barn kommer samhället att bli mindre anpassat till dem och deras behov. Det sker troligtvis omedvetet men kan driva på minskningen. Vissa politiska reformer sätter stora avtryck i människors val och syn på familjebildning.
Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering konstaterade att maxtaxan inom barnomsorgen som infördes i slutet av nittiotalet kunde förklara fem procent av ökningen i barnafödande. Det fanns föräldrar som ville ha större familj, eller som vågade få ett första barn tack vare reformen.
Den svenska föräldraförsäkringen formar också våra familjer. På sjuttiotalet var det i genomsnitt fyra år mellan första och andra barnet, från åttiotalet och framåt (när föräldraförsäkringen byggts ut) har den tiden sjunkit till tre år. Högutbildade kvinnor tenderar idag att föda barn ännu tätare, sannolikt för att minska tiden borta från arbetet.
Föräldraförsäkringen gör också att medborgare i Sverige kan bilda familj med relativt kort varsel. Det är något som minskar behovet av profilering som sker i många länder där unga vuxna, och ofta kvinnor tydligt antyder om de vill satsa på karriär eller familj.
Det borde finnas ganska enkla reformer för att stötta familjer och på ett icke-påträngande sätt öka barnafödandet. Men framför allt borde unga människor vara medvetna om politikens påverkan på deras livsval. Det är inte säkert att man vill följa den snitslade bana som ställs upp av ekonomiska incitament. Den som vill få möjligheten att bilda familj efter eget huvud kan trots välfärdsstaten behöva göra anpassningar och se nyktert på framtiden. Våra institutioner skall tjäna oss och vi finns inte till för att tjäna dem, och utan barnafödande finns till slut inget vi.
