Politiken maler på
Regeringen har uppdaterat sitt krispaket som skall hjälpa företagen genom krisen. Åtgärden presenterades tillsammans med talespersoner från stödpartierna Centerpartiet och Liberalerna. Fokus låg på småföretagare med särskild inriktning på att minska utgifterna för företag med upp till trettio anställda.
Det är en enkel analys att konstatera att småföretagarna får hjälp när Centerpartiet kopplas in. Det var nog också den bild som regeringen ville förmedla vid pressträffen. Och förutsättningen för att man fick möjlighet att göra det intrycket var förstås att det ursprungliga krispaketet hade så höga trösklar inbyggda så att nästa bara storföretagen skulle få ut något av att ta emot hjälpen. Socialdemokraterna tänker på sina väljares arbetstillfällen och Centerpartiet på sina väljares företag.
Men, det finns en opposition också. Moderaterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna bildar majoritet i finansutskottet. Via den kanalen skickades igår bud till regeringen och finansminister Magdalena Andersson (S) om att se till så att räntan för de krislån som företagen skall erbjudas inte blir så hög som sex procent. Det har nämligen varit en av de stora invändningarna mot regeringens åtgärdspaket. Med en utskottsmajoritet emot sig tvingas finansministern ompröva lånevillkoren.
Är detta meningslöst käbbel och positionerande i en tid då samling och handling skulle vara ledorden? Svaret är nej. I ett läge som detta är det av yttersta vikt att partier och politiker gör egna bedömningar av situationen och säger ifrån när förslag inte håller måttet. Talet om samling får inte bli ett nödstopp som stänger ned politikens malande kvarnar där dåliga idéer blir till grus och fungerande lösningar vaskas fram, med tydlig innehållsförteckning och ursprungsmärkning. Även i kristider måste ansvarsutkrävandet fungera.
Regeringen och dess stödpartier fick tidigt kritik för villkoren för räddningslånen till företag. Även när man reviderat sitt förslag fanns den avgörande konfliktpunkten, låneräntan, kvar. Alltså samlades en opposition i utskottet för att förmå regeringen att åtgärda det. Visar det sig nu att lånen blir för billiga och att pengarna slösas på företag som inte förtjänar räddning är det Moderaterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som bär ansvar för det. Visar det sig istället att lånen nu faktiskt blir meningsfulla för näringsidkare som hotas av konkurs så är det ovan nämnda partier som skall ha äran för det.
Den politiska kvarnen maler på, men produktionen har ställts om till att mala fram lösningar som hjälper vårt land genom svåra tider. Kanske borde opinionsundersökarna avstå från att mäta partisympatier den kommande tiden, det skulle vara ett tilltag som bidrog till att fokusera samtalet till att hitta bästa möjliga väg för att minska antalet döda och skadorna på samhället.
