Politiken tillbaka i energin

Det stora arbetet är avklarat när en regering väl lägger fram sin proposition. Riksdagen kommer att debattera förslagen men med väl inövade argument. Innehållet har bearbetats av remissinstanser och debattsidor långt innan det når riksdagskammaren. Eftersom ämnet den här gången är energipolitik kan man visserligen vänta sig ett och annat rop från åskådarläktaren, men på grund av mandatfördelningen lär dramatiken stanna vid det.

Det har nu gått närmare tio år sedan energiöverenskommelsen slöts över de politiska blockgränserna. Kompromissen kom till 2016 för att försöka skapa långsiktiga förutsättningar och förutsägbarhet i energipolitiken, ett område som verkligen gynnas av sådant. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kunde förhandla med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Men handslaget höll inte mer än tre år, Moderaterna och Kristdemokraterna insåg att kärnkraften fortfarande behövdes och det krävde en ny politik.

Det är det som är den stora skillnaden i den energipolitiska inriktningsproposition om nu läggs fram. Ett annat viktigt mål är det om att korta tiden för tillståndsprocesser för energianläggningar. Det är en avgörande sak om det stora målet: en fördubblad energiproduktion till 2045 skall lyckas. Och det verkar vara delvis beroende av ideologi. Det är högern som försöker och ibland lyckas korta köer och minska byråkrati. Andra partier verkar inte se problemet på samma sätt.

När Socialdemokraterna hade åtta månader av egen regeringstid använde man den till att utforska olika incitament för att få kommuner att acceptera vindkraftsprojekt. Det handlade om bidrag till skolor och välfärd som skulle sockra det beska i att få vindkraftparker i södra delen av landet, i elområdet där elpriserna är som högst. Kommunernas vetorätt skulle tas bort.

Riksdagen är idag har återgått till att vara en mindre viktig arena för politikutveckling. Åren med decemberöverenskommelsen och januariavtalet (och det som följde efter att avtalen sprack) flyttade balanspunkten till riksdagens fördel och det var där man behövde bygga allianser för att få igenom sin politik. Fördelen med detta är att vi åter har en regering som kan hålla ett högt reformtempo, Tidö-regeringen får genomföra sin politik.

Den andra sidan av det myntet är att nästa val kommer att vara ovanligt tydligt. Det är regeringens insatser som kommer att utvärderas och dess företrädare kommer inte kunna skylla på någon annan. Det gäller också energipolitiken. Man har inför denna inriktningsproposition informerat oppositionen, men inte bjudit in den att förhandla eller skriva under. Det handlar om politiska skillnader som skall förverkligas i energipolitiken.

Innebörden är att det vid ett regeringsskifte kan bli en större omsvängning som gör att investeringar måste planeras om eller avbrytas. Men med Socialdemokratins trevande bejakande av kärnkraft finns ändå hopp om att allt inte skulle raseras vid maktskifte. Det går att få till bra reformer och vital parlamentarism utan blocköverskridande överenskommelser.