Pseudoproblemet med Buschs bild
En rejäl salva avlossades i helgen av redaktören Victor Malm på Expressens kultursida. Malm verkar se direkta faror med utvecklingen och ser "...politikern som postmodern kändis, snarare än folkvald representant för Sverige". Han tar sikte på flera (i princip uteslutande borgerliga) politikerkändisar men framför allt Ebba Busch. Detta under rubriken "Problemet med Buschs bild på nationaldagen".
Busch poserar med en svenska flagga bredvid Ulf Kristersson och bredvid bilden har hon skrivit något pliktskyldigt om fosterlandskänsla. Det sticker i ögonen på Malm. "Notera signalorden: trygghet, historia, traditioner, svensk, stolt. Mer komplicerad än så är inte politikens identitetsbyggande kändissida, regisserad efter hur influencers delger en varas förtjänster."
Här börjar man ändå undra. Hur komplicerad skulle den annars vara? Det är Instagram. Det är en värld där alla är underkastade formens begränsningar. Bara en politisk haverist skulle fördjupa ett resonemang om nationell identitet i den essäform det kräver i ett instagraminlägg.
Alternativet är att inte lägga ut det alls. Men då återstår ju verkligen bara det intima vardagsjollret som om något manifesterar politikens förytligande.
För det är ju där skon klämmer. Twitter, Instagram och Facebook har format en trivial snatterkultur i vilken politiker har funnit sig misstänkt väl tillrätta. Men en influencer är bokstavligen en påverkare. Det är en politikers uppgift att vara en sådan och det kan ta sig formen av att stå med en mikrofon på ett torg i Borås eller att twittra. Den ena formen kan vara bättre än den andra men de kan knappast klandras för att de försöker.
Politiker har inte makt över informationssamhällets naturkrafter och de famlar i det. De vet egentligen inte hur mycket det här med sociala medier betyder för valframgången men de känner sig hemma nog att pröva. Ibland gör de sig löjliga. Ibland blottar de sidor vi gärna sluppit se. Och ibland når de fram till sitt lilla segment av väljarna.
Det trägna riksdagsarbete Malm håller upp som alternativ är till viss del en chimär. Den svenska parlamentariska kulturen är sådan att man lika gärna kan klandra den som befinner sig i plenum och lyssnar på debatterna för att slösa bort tiden som den som gör något annat. Men det där andra handlar ofta om faktainläsning och sammanträdestid av imponerande mått och är allt annat än ytligt.
”Politiker har inte makt över informationssamhällets naturkrafter och de famlar i det.”
Malm fasar inför den kommande valrörelsen och förutspår en särdeles tom och smutsig sådan, och där kan han mycket väl få rätt. Men vad sjutton har det med influerargestalten att göra? Naturligtvis inte ett dugg.
Därtill har politiken som sådan, i bemärkelsen offentligt sanktionerad kraft, allt mindre betydelse för samhällsutvecklingen - på gott och ont. Politik har alltid varit ett resultat av redan existerande förhållanden snarare än tvärtom men är det i än högre grad idag än tidigare. Den postmoderne kändisen är snarare frukten av ett skeende än någon som faktiskt influerar.
