Rådet som inte fick några frågor
Posterna hade under en tid inte varit tillsatta. Det spelade kanske ingen större roll. Rådet har ingen egen initiativrätt, utan svarar på frågor från generaldirektören. 2010 fick rådet tre frågor, enligt myndighetens hemsida. Året innan två. Myndigheten valde att inte utnyttja kompetensen, ministären dröjde att utse ledamöter.
Nu har det ju funnits frågor att diskutera. Migrationsverkets personal får visserligen inte sällan löpa gatlopp för att de verkställer de folkvaldas beslut. Inte sällan beror protester på okunskap och avsaknad av helhetsbilder i kombination med ett medialt fokus på enskilda fall. Men i fråga om synen på kristna Irakflyktingars asylskäl ter det sig uppenbart att myndigheten var ungefär lika okunnig som andra svenska samhällsinstitutioner. Rådet där tidigare två svenska biskopar varit ledamöter hade alla möjligheter att fungera som en på moral grundad samtalspart.
Sammansättningen av rådet speglar en tidsanda där personer anses viktigare än organisationer. Peter Örn tidigare Röda korset, Sveriges Radio och folkpartiet är en av de nyvalda. Kristdemokraten,advokaten och republikanen Peter Althin en annan. Teolgen Ann Heberlein en tredje, forskaren Mohammad Fazlhashemi en fjärde, mänskliga rättigheter-experten Rebecca Stern en femte och den grönliberala tankesmedjan Fores chef Martin Ådahl den sjätte ledamoten.
Utnämningarna föregicks också av ett märkligt brev från Migrationsverket till regeringen där företrädare för annan trosgemenskap och annan etnisk bakgrund efterlystes. Även om religion, kultur och nation har många beröringspunkter satt inte biskoparna i rådet såsom troende kristna. Det är den etiska diskussionen och värdegrunden inom Svenska kyrkan som gjorde rekryteringen mer än lämplig. Samfundets erfarenheter i arbete med asylsökande invandrare och nya svenskar är också minst sagt breda. Migrationsverkets krav ter sig som ett utslag av kvotering och identitetspolitik. I vår tid ter sig beröringar med det gamla statskyrkosystemet oacceptabla, däremot ställs en konfessionell kravprofil upp för andra medlemmar i en statlig nämnd. Det är mer än motsägelsefullt.
Etiska råd kan te sig som främmande fåglar i den svenska demokratin. De kan associeras med expertstyre eller partsammansatt makt. Vem personifierar och ansvarar för statens egen etik, är en annan fråga. Men går det att tänka sig ett remissförfarande för statliga utredningar i medicinska frågor utan att ett etiskt rådgivningsorgan tillfrågades?
Historiskt har de haft en stark roll. Om Socialdemokraternas verkställande utskott beskrivs som "mäktigt" brukar till exempel statens medicinetiska råd omtalas som "prestigefyllt". Under den tid då värdefrågor ofta avgjorde i fri omröstning i riksdagen lyssnades vanligen på rådets lågmälda röst. Nu är det annorlunda när partipiskan viner som värst i de emotionellt laddade frågorna. Som statsvetaren Maria Hedlund uppmärksammat har andra perspektiv än experternas inom det medicinetiska rådet många gånger avfärdats. Om emotionella och existentiella spörsmål är viktiga i fråga om genmodifierat majs är perifera i frågan om stamcellsforskning. När det medicinsk etiska rådet i fråga om könskorrigeringar redovisar ett balanserat beslut i konsensus som experter, en radikal folkpartist och en kristdemokrat samt ordföranden professor Daniel Tarschys (Fp) står bakom lyssnar ingen.
Rådet fick i alla fall frågan.
