Rätt eller kvot?
Att invandring inte per se är lönsamt var bara en av aspekterna som lyftes i Kvartals fredagsintervju med Joakim Ruist med i förra veckan. Ruist hade även många intressanta poänger om diskussionen om flyktinginvandring och vad den bör utgå från. Han är nationalekonomen och migrationsforskaren vars intervju i SVT Aktuellt uppmärksammades när han vägrade svara på programledarens mindre initierade frågor. I Kvartals poddintervju uppstod i stället just ett sådant samtal som samhällsmagasinet har gjort sig känt för – ärligt, lugnt och konstruktivt.
Vad är Sveriges humanitära ansvar för omvärlden? Hur många personer har vi de facto möjlighet att ta emot? Vilket system är säkrast, mest rättvist och långsiktigt hållbart? Frågorna som avhandlades är just de runt vilka diskussionen generellt borde kretsa. Mycket har hänt på bara några år – men fortfarande känns den migrationspolitiska debatten i alldeles för stor utsträckning som ett hafsverk av lika delar trötta klyschor och framjäktade förslag.
Asylrätten är en alldeles särskild käpphäst. Den klingar naturligtvis godhjärtat – men det innebär inte att det system som baseras på den är rätt och riktigt. Joakim Ruists fråga är befogad: ”Vad menar man med att värna asylrätten när vi spenderar så otroligt mycket resurser på att hindra människor från att ta sig in i Europa och kunna nyttja den?” Samtidigt som vi har sagt att alla som tar sig hit och har skyddsskäl skall få stanna bygger vi upp murar för att ingen skall lyckas med det. Det är en stor anledning till att tusentals människor fortfarande i dag riskerar och mister livet på Medelhavet.
Med respekt för att asylrätten ringar in någonting av värde, och att dikotomin mellan den och kvotflyktingsystem inte sällan är överdriven, vore det i realiteten önskvärt att satsa mer på kvotflyktingar och mindre på annan asylinvandring. Det skulle innebära att människor fick möjlighet att söka och beviljas asyl utanför Europas gränser – och att regeringen varje år fick möjlighet att besluta om storleken på kvoten utifrån såväl läget i Sverige som läget i omvärlden.
Ett viktigt perspektiv som Joakim Ruist lyfte upp i intervjun var att själva kontrollen av invandringen hade kunnat skapa grund för större generositet. Dagens motstånd springer åtminstone delvis ur minnet av den tappade kontrollen under hösten 2015 – vilken med rätta skrämmer många människor. Med ett kvotflyktingsystem hade det varit möjligt att ställa frågan huruvida vi vill ta emot 5 000 eller 50 000 personer – och svaret hade faktiskt spelat roll på riktigt. Det hade dessutom varit just de med störst skyddsbehov som hade fått företräde.
Det känsliga blir naturligtvis i vilken utsträckning människor i en demokrati har principiell rätt att fatta beslut om vilka andra som får tillträde till landet. Det är en fråga som tål att utredas helt för sig själv. Mycket tyder dock på att ett kvotflyktingsystem hade kunnat innebära såväl större kontroll som större generositet.
