Rätt och fel av Kristdemokraterna
Först och främst har man helt rätt i grundanalysen: Skärmar är knark för barns hjärnor. Det är ett beskt piller att svälja för många teknikoptimister men det är bra att det till slut sägs högt av regeringsföreträdare.
Beroendeaspekten innebär i alla händelser att frågan måste ses genom en annan lins än gängse uppfostringsämnen. Det är fråga om ett knark som är helt integrerat i vanliga och ofta nödvändiga former vardagsliv. Socialminister Jakob Forssmed har drivit på för att föra upp problemet på dagordningen och det är utmärkt. Men frågan är om den politiska responsen prompt hade behövt paketeras i EU-form.
Kristdemokraterna vill att EU skall tvinga plattformsföretagen att ”dela information med myndigheter och forskare om hur deras algoritmer fungerar”. Det är i grunden rimligt, på samma sätt som hälsovårdande myndigheter idag har rätt att veta vad företagen stoppar i mat- och hudvårdsprodukter. Men man skall ha klart för sig att det kan bli problem med gränsdragningar mot vad som är legitima företagshemligheter. Det finns likheter med ”kemiska” produkter men också skillnader.
Man vill också att plattformarna skall vara tvungna att bevisa att deras tjänster inte är beroendeframkallande. Fair enough, som det heter. Men om de (mot förmodan) skulle lyckas göra det, skulle inte mycket av det övriga kravpaketet bli onödigt då?
Men den riktigt praktiska nöten att knäcka är ju detta med föräldrakontroll. I dag är tekniken på de ungas sida och det är inte bra. Kristdemokraterna vill att tjänsternas grundinställningar skall vara sådana att det blir lätt att stoppa eller begränsa annonser, ämnen, nyttjandetid och dessutom ha en fungerande åldersverifiering. Det är mer än rimligt, det är nödvändigt och det borde ha skett för flera år sedan. Men är det verkligen bara EU som kan förverkliga sådant? Är det fråga om något som är helt omöjligt för Sverige att åstadkomma?
”Man bör ha en sak klart för sig och det är att det är riskfyllt att släppa ifrån sig makt till EU - för att man släpper ifrån sig makt.”
Man bör ha en sak klart för sig och det är att det är riskfyllt att släppa ifrån sig makt till EU - för att man släpper ifrån sig makt. Subsidiaritetsprincipen har formulerats av en anledning. Det är inte alls säkert att EU hanterar det tänkta mandatet på det här området särskilt väl, och det är viktigt att ha i minnet eftersom det faktiskt handlar om informationsplattformar. Sådana som har kommit att få en sådan betydelse att de kan klassas som samhällelig infrastruktur.
Redan i dag är byråkrater och politiker i EU i full färd med att ”bekämpa desinformation” på internet, utan någon större folklig debatt om problematiken kring definitioner och politiskt godtycke. Skall medlemsstaterna verkligen bjuda på makten över automatiska lås och begränsningar också?
Man kan fråga sig: om det inte hade varit val till EU-parlamentet i år, hade inriktningen på förslagen sett likadana ut då? Eller hade man satt en ”svensk” ram kring det hela? Att en sådan fråga skall behöva ställas är betänkligt.
