Rättslöst när staten abdikerar

EN TRIST HISTORIA har uppdagats inom kvinnojouren i Tranås. Åtminstone två personer har delgivits misstanke om brott, vilket Smålandsnytt uppmärksammade häromdagen. Misstanken handlar om medhjälp till egenmäktighet med barn. Kvinnojouren har hjälpt en kvinna från Jämtland att under flera år gömma sig med sina barn under falskt namn. I höstas dömdes mamman till tio månaders fängelse för att ha gömt barnen undan pappan som tilldömts vårdnaden.

Man skulle kunna tycka att ett visst mått av självrannsakan från kvinnojouren vore på sin plats. Men där går tydligen gränsen. För den i lagens mening rättmätige vårdnadshavaren råkar vara en man. Och, som Britt Jönsson från kvinnojourernas länsförbund i Jönköping uttrycker det: "vi utgår från att alla kvinnor talar sanning". En logisk konsekvens av en sådan uppfattning är att alla män i konflikt med en kvinna är en lögnare.

ATT STÄNDIGT TA ta del av fruktansvärda berättelser från kvinnor som utsatts för våld och förtryck präglar förstås synen på män. Ett exempel är när män förra året liknades vid djur av en ledande företrädare för ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). Detta skeva och farliga perspektiv kan möjligen förklaras av den miljö kvinnorna vistas i, men på

intet sätt försvaras. Sanningen är inte, och kommer aldrig att bli, könsbunden.

Dessutom hävdar Jönsson att de inte utgör någon myndighet och därför inte har några skyldigheter. Sedan när är det bara myndigheter som har skyldighet att följa lagen? Det är motiverat att ställa frågan vilken syn på rättssamhället som dominerar inom Sveriges kvinnojourer. En av de verksamma i Tranås kallar till och med anklagelserna för skrattretande. Vad är det som är så roligt? Att en pappa förlorat sex år med sina barn?

ÄVEN OM LANDETS kvinnojourer drivs av ideell kraft får de bidrag av kommunerna, i vissa fall upp till 22,59 kronor per invånare enligt uppgifter från ROKS. Precis som med frivilliga nattvaktspatrulleringar och social hjälpverksamhet rör sig kvinnojourerna i en zon där myndigheterna inte tar ett tillräckligt stort ansvar. Stöd till utsatta kvinnor, liksom säkerhet på gator och torg kräver professionalism och goda kunskaper om lagen. Många frivilliga organisationer inser det och är medvetna om var gränsen för myndighetsutövning går. Med tanke på att ordningsväsendet mer och mer drivs på entreprenad eller av nattpatruller och att staten så att säga privatiseras är risken att denna typ av tillkortakommanden och missgrepp kommer att öka i ett samhälle där myndigheterna abdikerar.

Britt Jönsson tror att en fällande dom blir fallrepet för landets samtliga kvinnojourer. Det är ett märkligt påstående som framförallt väcker en fråga: Är det rimligt att landets kommuner ger

bidrag till en organisation som ryggar tillbaka inför genomlysning och rättslig prövning?

Marcus Svensson