Regeringens kris skingrar dimmorna
Innan den knappa majoriteten till vänster fick pli på sina mandat var det värt att pröva. Processen att byta ut den trötta regeringen Löfven har ännu inte nått sitt mål. Men har detta senaste försök varit förgäves? Mandaten i riksdagen har trots allt rört sig sedan valet 2018.
Enstaka riksdagsledamöter har blivit vildar, dissidenter eller gått mer eller mindre under jorden. Efter att Liberalerna gick i opposition skilde ett mandat. Oavsett vem som fick frågan första skulle riksdagen få svårt att rösta ned talmannens förslag. Partipiskor ven och en minister avgick för att återta sin riksdagsplats från en försvunnen ersättare. På onsdagen kunde Löfvens läger räkna sig till hundrasjuttiofem röster mot Kristersson.
Den moderata ledningen var när allt föll på plats inte beredd att hoppas på voteringsmirakel eller -misstag. Det var bäst så, även om man kan önska lite mer upprördhet när Centern, som kampanjade för Kristersson i valet 2018, med gliringar om att bemötas av underhuggare offrar centrala delar av sin politik för att låta Löfven komma tillbaka.
Centerpartiet har i den här krisen bränt mycket av sitt politiska kapital. Att de rök ihop med Vänsterpartiet till den grad att regeringen avsattes, över en fråga som hyresregleringar vid nyproduktion, var tillräckligt illa för att mittenpartiet skulle få sig en smäll i opinionen.
Makten har förskjutits kraftigt åt vänster. Frågan är hur långt Vänsterpartiet, och dess politiska vilde Amineh Kakabaveh, är villigt att gå för att spela med i Centerpartiets politiska teater. Liberalerna har lämnat, men fortfarande talar Annie Lööf om att avtalet håller. Jöken som stipulerar att Vänsterpartiet skall hållas utanför. Men allmänheten ser att det är lika lite sant som det var när avtalet presenterades i januari 2019.
”Det politiska alternativet till dagens dysfunktionella styre drivs av sakpolitiska möjligheter, snarare än oviljan att samarbeta. Det är åtminstone något som har blivit tydligt den gångna veckan.”
Faktum kvarstår att de flesta vill se en borgerlig regering ledd av Ulf Kristersson. Men Sverigedemokraternas vågmästarroll har rört upp tillräckligt med antipati för att partierna i mitten skall åsidosätta sina egen sakpolitik och rulla tummarna när Socialdemokraterna och Miljöpartiet fumlar sig igenom kris efter kris. Allt medan människors liv riskeras och nödvändiga reformer skjuts ned av partier som lever i sin egen drömvärld. Ingen nämnd, ingen glömd.
En vilja att samla olika politiska krafter för att förändra landet till det bättre är grunden för att hantera de utmaningar som Sverige står inför. Det politiska alternativet till dagens dysfunktionella styre drivs av sakpolitiska möjligheter, snarare än oviljan att samarbeta. Det är åtminstone något som har blivit tydligt den gångna veckan.
Vilken regering vill den svenska väljarkåren se? En som förlamas av inre slitningar och inlärd passivitet. Eller en som vill gå längre än man tidigare gjort för att bekämpa dagens problem. Svaret lär vänta, men nu vet vi i alla fall vad som står på spel.
