Resepolicy är en moralisk fråga
Juridiskt sett behöver moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten knappast vara oroad. Flera medier rapporterade i går att en åklagare vid Riksenheten mot korruption inlett en granskning av den resa som energibolaget Shell arrangerat för henne för två år sedan. Oddsen för att en förundersökning ska inledas är extremt höga. Politiker får nämligen ha vilka bisysslor som helst. De är inte statstjänstemän utan folkvalda. De är väljarna och inte domstolarna som ytterst avgör deras framtid. Ett rättsfall finns också att studera; den moderata riksdagsmannen Per-Richard Molén friades i en prejudicerande dom vid hovrätten i Härnösand 1995 sedan han anklagats för att ta emot mutor av skogsbolaget SCA. Domstolen såg det inte som sin sak att förklara politiker lämpliga eller olämpliga för uppdrag. I en tid när den naiva inställningen till korruption i Sverige håller på att luckras upp är det dock inte särskilt märkligt att ett fall som Arkelstens diskuteras i rättsliga termer.
Men ytterst är det alltså inte en fråga om juridik utan om etik. När denna granskning - någon förundersökning är inte inledd - slutförs bör ingen tala om att ljuset är grönt för resor av detta slag. Vilka uppdrag och inbjudningar som är förenliga med riksdagsarbetet i fråga om lojaliteter, tid och förmåner är en fråga som måste ställas. I en tid när människor hoppar mellan uppdrag och jobb i regeringskansli, riksdag och PR-byråer måste partierna förhålla sig till frågeställningarna på ett helt annat sätt än under folkrörelsedemokratins gyllene år. Friare ledamöter i linje med personval och individualisering kan också öppna för andra former av yttre påverkan. För handlade begreppet dubbla stolar om olika politiska uppdrag, i dag handlar det snarare om politiker som har en fot i näringsliv och en i politik. Tidigare tjänster liksom uppdrag efter åren i riksdagen påverkar också förtroendet för politiken. Moderaterna har inte direkt varit drivande i frågor som dessa.
Ett svar på frågan om resor och möjligheter är enkelt: Resor som är att betrakta som tjänst betalas i första hand av riksdagen och inte av företags PR-konton.
Ett annat svar på frågan är modeordet transparens. Ingen politiker eller för all del journalist ska avtvingas sina kontakter eller förbindelser. Men ledamöterna får räkna med att kraven på öppenhet stärks. Att Arkelsten talade om energijätten Shell i riksdagen utan att berätta om bakgrunden till informationen är ett exempel på hur det inte bör gå till. Hade det istället öppet hänvisats till resan hade också frågan kommit i en annan dager.
Demokratin betjänas inte av riksdagsledamöter som väjer för konferenser och studiebesök. Men respolicyn måste handla om mer än färdmedlets klimateffekter.
