Reservaten visar att skog måste skötas
Som så ofta är det roligare att köpa nytt än att sköta det man har. Det gäller för många av oss och tydligen även Länsstyrelserna. Det framkommer med all önskvärd tydlighet i Riksrevisionens granskning av deras hantering av naturreservat och nationalparker.
De stora resurserna läggs på att bilda nya reservat och att förse dessa med skötselplaner. Det är bra att de nya reservaten faktiskt får instruktioner för hur de skall skötas. Ganska ofta bildas naturreservat i det som får kallas kulturlandskap, alltså miljöer som tydligt har formats av människans hand. Då är det inte så konstigt att de naturvärden som finns där kräver fortsatt skötsel för att bevaras. Det är ett stort åtagande.
Men utöver denna nybildning finns en stor hög av ogjort arbete. Det handlar om att uppdatera skötselplanerna för befintliga reservat, och i vissa fall, att se till att det ens finns en plan.
Det har påverkat många reservat i skogsmiljöer som bildades för tjugo till trettio år sedan. Om man skickade med någon instruktion alls var det ofta att skogen skulle lämnas orörd. Men på senare tid har man förstås insett vad det innebär. Riksrevisionen sammanfattar:
”Men senare kunskap har visat att fri utveckling på lång sikt leder till igenväxning och utarmning av den biologiska mångfalden i de flesta skogsmiljöer och att naturvårdande skötsel därför är nödvändig.”
Det är trettiosju procent av alla reservat som saknar en uppdaterad skötselplan. Det rör sig om större eller mindre justeringar som behöver göras, men som inte gjorts. Riksrevisionen menar också att regeringens korta tillskott som kom för två år sedan inte var en bra åtgärd.
Men Länsstyrelserna använde pengarna huvudsakligen till att delfinansiera större projekt som annars får låg prioritet. Dessutom fick man tag på EU-pengar till detta, vilket ändå låter som en ganska effektiv användning. Men kanske störde det den ordinarie verksamheten. Länsstyrelserna larmar nu när projektpengarna är slut för att man inte klarar av att sköta det man byggt upp i form av grillplatser, leder och så vidare.
Det finns flera lärdomar i detta. Den främsta är att vi måste acceptera att naturen inte är så naturlig som dess namn antyder. Människan är inte skild från naturen mer än genom vårt unika medvetande. Vi behövs för att ta hand om det hela. Men det betyder också att vi har rätt att använda vårt förnuft för att bruka naturen och skapa miljöer som tjänar oss, där andra djur och växter får leva på våra villkor.
En del vill dra en skarp gräns mellan människa och natur. Och se människan som en inkräktare, ibland till och med förövare. Trots att vi är de enda som har kapacitet att ta hänsyn till andra icke-medvetna varelser. Misslyckas vi i denna hänsyn finns förstås utrymme för kritik, men det betyder inte att vi är automatiskt onda.
Länsstyrelserna behöver se till att sköta reservaten som finns så att naturvärden faktiskt bevaras. Då får man kanske dra ned på takten i arbetet med att bilda nya reservat. Kanske borde man också försöka hitta sätt att få ekonomi i nationalparkerna. Det kan handla om avgifter men kanske snarare om profilmaterial som speglar att det rör sig om miljöer med högt värde.
