Respektera väljarna
Finns det något som skulle få dig att acceptera att inte få den allra bästa vården – om det finns andra som du måste dela resurserna med? Vilka hälsoeffekter är värst: praktiska konsekvenser som svårigheter med personlig vård och hushåll, eller sociala konsekvenser som svårigheter med relationer och fritid? Vem skall avgöra vems behov som är störst i hälso- och sjukvården?
Det är några av de frågor som vårdforskaren Mari Broqvist har ställt till allmänheten i sin nyligen utgivna avhandling ”Asking the public: Citizens’ views on priority setting and resource allocation in democratically governed healthcare”. I den drar hon slutsatsen att gemene man inte alltid är insatt i de avvägningar som politiker har att göra.
Studiedeltagarna var bekanta med prioriteringar på individnivå – som när någon måste gå före på akutmottagningen. De hade även kännedom om prioriteringar mellan samhällets olika sektorer – som vården och försvaret. Men att resurser måste fördelas inom vården mellan olika sorters ohälsa hade få reflekterat över.
Det är egentligen föga förvånande. I sin vilja att framstå som alla goda gåvors givare undviker politiker i den offentliga debatten gärna att erkänna och belysa behovet av prioriteringar. Man vill ”inte ställa grupper mot varandra”, och tecknar därför hellre en bild av satsningar inom välfärdens alla delar, än problematiserar svåra val mellan exempelvis resurser till cancervård respektive behandling av psykisk ohälsa.
Det får flera negativa konsekvenser. Rädslan för att inte ge alla grupper så mycket resurser som de själva anser sig behöva gör lätt att kostnader skenar i väg. Dagens prognos säger att tvåhundra miljarder kronor kommer att saknas i kommuner och landsting år 2030 om dagens personaltäthet inom välfärden skall behållas. Att inte prioritera i dag betyder svårare prioriteringar i morgon – och att diskrepansen mellan medborgarnas förväntningar och den faktiska välfärden växer.
Det får även konsekvenser för medborgarnas acceptans för prioriteringar. Broqvists avhandling visar att en viktig förutsättning för sådan acceptans är att politiker vågar problematisera svåra val om resursfördelning. Att hela tiden tala om satsningar utan att förklara grunderna för att patientgrupper får mer eller mindre underlättar inte viljan att stå tillbaka för andras vårdbehov.
Anledningen till att politiker inte erkänner och belyser behovet av prioriteringar påstås inte sällan vara att det är en för svår fråga för vanliga människor att ha en uppfattning om. De intervjuer som har legat till grund för avhandlingen tyder dock på motsatsen: Människor i gemen är fullt kapabla att diskutera viktiga policyfrågor som rör prioriteringar.
Den moderna politiska historien torde dessutom ha lärt oss att det är en dålig idé att undanhålla frågor som väljarna inte anses vara kapabla att hantera. Till syvende och sist är medborgarna i Sverige såväl nyttjare som finansiärer av välfärden – och bör behandlas den respekt som det fordrar.
