Riksdagskokainet är en säkerhetsrisk
Så har då Sverige fått sitt eget ”partygate”. Efter att Aftonbladet svabbat badrumshandfat och andra ytor i anslutning till partiernas riksdagskanslier fann man spår av kokain på fyra av dem – tillhörande Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Liberalerna.
Uppenbarligen har en del av folkets främsta företrädare, eller deras medarbetare, pudrat näsan i mer än en bemärkelse. För ingen tror väl på bortförklaringen att det kanske är journalister och gäster som ligger bakom ligga bakom kokainspåren? Skulle en tillfällig besökare ens våga sig på att ta med kokain till den bevakade riksdagen? Att någon som arbetar med ett påfrestande jobb på platsen, är van vid omgivningen och känt sig behöva något uppiggande framstår däremot inte som särskilt osannolikt. Occams rakkniv talar för det senare.
Reaktionerna lämnar en del att önska. Som när Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar något nonchalant kommenterade att det vore roligt att göra ett liknande test på Aftonbladets redaktion.
För många verkar det ligga på nivån att det hela är lite pinsamt men samtidigt roande. Och visst kan det finnas sådana aspekter när människor i maktens korridorer gör bort sig. Men det inträffade ska tas på allvar. Det är ingen småsak, eller något att bara skämta bort. Lagstiftare eller deras underhuggare har brutit mot lagen inne i själva riksdagshuset. De har använt sig av ett skadligt och starkt beroendeframkallande preparat, och dessutom genom sina inköp bidragit till att göda de kriminella gängen och deras dödliga våldsspiral.
”Den politiker eller tjänsteman som missbrukar droger gör sig sårbar för påverkan.”
Bland dem som ändå försökt att ta saken seriöst har många tagit fasta på hyckleriet. Det finns ett mått av hyckleri i det hela. Hur trovärdigt är det att fördöma partyknarkare, eller att stå fast vid nollvisionen, om man själv tar droger på jobbet? Men hyckleriet är inte ett argument för att mjuka upp den svenska narkotikapolitiken, som vissa nu tycks mena. Det är inte lagen som det är fel på, utan på dem som bryter mot den.
Men det allvarligaste med detta är att personerna i fråga kan ha utsatt sig själva, sina partier och riksdagsarbetet för säkerhetsrisker. Narkotikapolisen Lennart Karlsson påtalar i Aktuellt att de kriminella gängen jobbar ”väldigt strategiskt med att sätta personer i beroendeställning.” Genom en sådan hållhake kan gängen tänkbart få insyn i riksdagsarbetet, eller försöka utöva påtryckningar på sina köpare. Om så också är fallet är detta en riktig praktskandal.
Tänk bara på vilka konsekvenserna skulle kunna bli. Den politiker eller tjänsteman som missbrukar droger gör sig sårbar för påverkan. Inte bara från kriminella, utan i förlängningen också från främmande makt för vilket denna sorts svaga punkter kan vara ett ypperligt verktyg att använda.
Både riksdagsförvaltningen och partiernas måste gå till botten med detta. Nolltoleransen ska gälla inte bara ute i resten av samhället, utan lika mycket i riksdagen – demokratins hjärta.
