Ritual istället för supande
De synes inte vara särskilt välutbildade heller. Men det är en annan sak. De uttrycker i sin egen form en generell besvikelse hos sugna studentfirare runt om i Sverige. De vill kunna åka runt på sina flak och vråla ut sin frihetslycka som vanligt och sedan festa natten lång. Att vi befinner oss i en coronakris med vidhängande distansregler verkar liksom ses som något orättvist. Som om oket av tristess borde bort från just deras ryggar.
Och inte bara av de berörda tonåringarna utan även flera andra röster i debatten. Mattias Svensson pekar i Dagens Nyheter på den ofördelaktiga ekonomiska situation som generationen i fråga har att möta när de går ur skolan. De dricker dessutom mindre nu än tidigare kullar, så man skall inte moralisera över dem.
I Expressen fyller Patrik Lundberg i under rubriken ”Studenterna har all rätt att gnälla”. Varför de har det? Jo, för att ”..de blir berövade på dagen då de firar sin självständighet.” Det finns nämligen många där som inte kommer från akademikerbakgrund och de har stått ut med skolan länge nog. Sista skoldagen är ”Sista gången alla praktiskt lagda individer behöver gå tillbaka till någonting som inte var utformat för dem”, vilket är ett något mystiskt påstående eftersom det numera finns en mängd praktiskt inriktade linjer.
Daniel Persson tar i Dagens Samhälle ett mer seriöst grepp om frågan då han pekar på allas grundläggande behov av övergångsritualer. ”Att berövas en förväntad övergångsrit är att få en djupt rotad mänsklig längtan efter tillhörighet otillfredsställd. I dess ställe träder osäkerhet, främlingskap och rotlöshet.”
Sant. Men i detta är ritualen och studenternas firande två olika saker. Eller har kommit att bli två olika saker. En ritual innehåller ett allvarsdjup och ett åtminstone symboliskt inslag av prövning. Detta fanns förut i form av en riktig studentexamen. Ett framför allt praktiskt inslag förstås, men onekligen också existentiellt betydelsebärande.
Studenternas veklagan har väldigt lite med någon saknad av ritual att göra. De vill åka runt och vara fulla på lastbilsflak. Det kan man förstå men det är en annan sak än att se någon anledning att bry sig om det. Dagens supande på studenten är inte en rit och inte ens en tradition över huvud taget. Det är en sedvänja som har spårat ur.
I bästa fall leder detta brott i sakernas tillstånd till en allmän reflektion över studentfirandets former. Om ungdomar och övriga vänjer sig av vid bilden av studenten som ett långt frihämmat rus kanske det går att hitta tillbaka till former som är både glada och rituellt meningsfulla. Persson vill se det redan i år i smittofri tappning men det är nog väl optimistiskt. Men framöver kan väl en riktig studentexamen och högtidlig middag hemmavis vara en bra början.
