Rundpipig lag

I går presenterades förslag från utredare på hur bidragsbrottslagen skall kunna uppdateras för att hantera dagens situation. Presentationen innebar också en genomgång av hur lagen är utformad sedan tio år tillbaka och därmed klarnar bilden.

Utredarna föreslår att även företag skall kunna dömas via bidragslagen. Så är det alltså inte nu, enbart individer kan dömas. Det har gjort assistansbolag till ett mycket smidigt upplägg för kriminella. Det har så klart funnits andra lagrum som myndigheter kunnat ta till, men det har inneburit onödigt höga trösklar för utredningar.

Vidare lär kriminella lockats till bidragsbrott på grund av att maxstraffet är fyra och ett halvt år istället för sex år som gäller för skattebrott, trots att verksamheten är snarlik. Utredarna förslår att man tar bort skillnaden.

Man vill också att kommuner skall omfattas av lagstiftningen och dessutom beläggas med anmälningsplikt vid misstänkta felbetalningar av bidrag. Så är det nämligen inte i dag. Systemen är inte sammankopplade, vilket självklart ger öppningar.

Ytterligare ett reformförslag är att ändra i rekvisitet ”betydande belopp” som krävs för att någon skall kunna dömas för grovt bidragsbrott. I skrivande stund krävs att den felaktiga utbetalningen varit på minst tvåhundratusen kronor. Utredarna anser att detta bör ändras så att det gäller den totala summan av felaktiga utbetalningar.

Det är häpnadsväckande att dessa förslag kommer först nu. Det har funnits skeptiska röster som ifrågasatt framför allt Skatteverkets uppskattningar om miljardsvinn i bidragssystemen. Det kan man förstå, det är svårt att bedöma mörkertal. När man konfronteras med hur systemet varit och fortfarande är uppbyggt lär det vara svårt att behålla tron.

Hur är det möjligt att en stat som profilerat sig genom höga skatter och vittfamnande välfärdssystem misslyckas med en så viktig lagkonstruktion? När Alliansregeringen 2007 gjorde verklighet av den föregående regeringens utredning om en bidragsbrottslag som skulle motsvara skattebrottslagstiftningen reserverade sig de rödgröna i riksdagen.

Kanske berodde det på missunnsamhet mot de borgerliga, kanske på att man är van vid att se utsatta personer med en förhärligande blick. Inte ens i går kunde finansminister Magdalena Andersson (S) låta bli att nämna att arbetet mot skatteplanering och skattebrott haft högsta prioritet hos henne från dag ett av mandatperioden och att bidragsbrott nu skall få liknande uppmärksamhet.

Oavsett vad är det märkligt att Socialdemokraterna som under så många decennier varit välfärdssystemens omsorgsfulla trädgårdsmästare inte tagit tag i frågan tidigare. Bidragsbrotten slår mot samhällets svagaste när de trängs undan av kriminella. Det lär vara få saker som slår hårdare mot solidariteten.