S är inte den förlorade sonen

Man kan inte förvänta sig vad som helst av en politisk motståndare, särskilt inte när den är i opposition och har motvind. Men det är förståeligt att personer till höger tar illa vid sig över Socialdemokraternas Nato-firande när alla underskrifter nu är samlade.

Svensk höger har ett slitsamt nittonhundratal bakom sig, men en ljusare framtid för sig. När Moderaternas och Folkpartiets (sedemera Liberalerna) riksdagsledamöter lyfte frågan om ett medlemskap i riksdagen möttes det återkommande av förklenande omdömen från socialdemokratiska ministrar. Man försökte lirka med den röda kolossen och påtala att förutsättningarna förändrats och att argumenten mot medlemskapet därmed fallit. Men det hjälpte inte.

Men faktum kvarstår: Socialdemokraternas dogmatiska nej gjorde att vi tvingades vänta med vår ansökan tills tjugo år av relativ fred bytts till något annat. När Ryssland under vårvintern 2022 flyttade sina gigantiska landstigningsfartyg från Kaliningrad (Königsberg) så att de skulle kunna användas mot Ukrainas befolkning placerade svenska Försvarsmakten ut sjömålrobotar längs kusten som en tyst markering. Svenska företrädare åkte skytteltrafik till USA för att ta reda på om det kunde finnas något slags avtal som trots allt kunde ge lite extra skydd. Det var tidpunkten för Socialdemokraternas helomvändning.

Det är inte imponerande, och det borde inte hyllas. Partiets envishet och vana av att vara mittpunkten i svensk politik satte oss i den största fara och det mest utsatta läge vi varit i på mycket länge. Därför sticker det i ögonen på högerns Nato-förespråkare att det nu är Socialdemokraterna och Magdalena Andersson som vill stå i rampljuset och ta emot ovationerna.

Detta är inte berättelsen om den förlorade sonen. Det finns ingen far i huset som kan välkomna Socialdemokraterna tillbaka efter en lång tid borta i vårdslösheten. Och förmana den gode brodern som var för Nato-alliansen från första början. Moderaterna och Liberalerna behöver själva se till att få ut sin lön för sitt trogna arbete.

Och Socialdemokraterna behöver tillsätta en kriskommission som utreder varför deras parti har en internkultur som leder till den här sortens beteende. Det tog tio veckor för några av landets mest profilerade Nato-stoppare (skeptiker är för svagt) att göra helt om. Och sedan fortsätta utan analys, utan att fundera över vilka man kört över eller vad man lovat.

I den debattartikel (DN 26/2) som ledande S-företrädare, däribland stoppklossen Peter Hultqvist, undertecknat och fick ut så fort Ungern som sista land röstat för vårt inträde nämns ingenting om Natofrågans historia. Det är som att den inte fanns före 2022. Kan man alls lita på ett parti som inte erkänner historien? Vad blir nästa principfråga som helt kan överges utan kommentar?

Moderaterna behövs i svensk politik. Det behövs en mittpunkt som inte beter sig så här. Utan som argumenterar utifrån principer, kan erkänna misstag och som ser till Sveriges bästa. Det finns ingen anledning att berömma Socialdemokratin för att man la om kursen. Det var det partiets fel att Nato-processen påbörjades först med en krigförande, fientligt inställd granne in på knuten.