S investerade tungt
När El-Haj nu lämnar finns ett par lärdomar att göra.
Ja, det är väl som det brukar vara. Politiken är en förtroendebransch och partierna uttalar fullt förtroende för sina representanter tills allt plötsligt vänder på en femöring. I detta fall handlar det om Socialdemokraternas riksdagsledamot Jamal El-Haj som till slut lämnade partiet sedan det framkommit att han ringt till Migrationsverket.
Telefonsamtalet, som Expressens Sofie Löwenmark uppdagade, handlade om att han som riksdagsledamot vittnade om att en konservativ imam (som återkommande tipsat om Muslimska Brödraskapets undervisning) borde få stanna i landet och inte utvisas. Det går att tolka på olika sätt, men minst ett av dem är att han försökt använda sin ställning som förtroendevald till att påverka myndighetsbeslut.
Det är alltså egentligen inte så märkligt att organisationer plötsligt vänder en företrädare ryggen. Att släpande medge att kritikerna är något på spåren och låta personen stå ensam inför anklagelserna är svagt ledarskap. Inom politiken skulle det nog snabbt minska antalet personer som ställer upp på listorna.
Men denna historia ger ändå en värdefull inblick i Socialdemokraternas maskineri. Reaktionen från partiets gruppledare i riksdagen, Lena Hallengren, vittnar om att Socialdemokraterna är ovana vid att ge upphov till politiska vildar. Det är enligt Hallengren oacceptabelt att sitta kvar på sin riksdagsstol sedan man lämnat partiet. Men trots att vi inte har val med enmansvalkretsar anses mandaten vara riksdagsledamöternas och inte partiernas. Alltså kan man skälla bäst man vill, men Socialdemokraterna har nu tillfört sin första politiska vilde till riksdagen.
Andra partier har haft det stormigare på den fronten. Det ligger nära till hands att tänka sig att arbetarrörelsens parti har varit effektivt i att förmedla att den politiska gärningen är kollektiv. Alltså att de som hamnar i riksdagen inte skall komma med för många egna initiativ. Politiken beslutas efter långa debatter på kongress, sedan samarbetar man för att få maximalt genomslag.
Men även partiledare Magdalena Andersson har faktiskt fått förklara sig. Hennes stöd till El-Haj var så grundmurat att hon i en riksdagsdebatt i höstas tappade orden när hon hörde att regeringssidan ifrågasatte hans förehavanden. Men det handlade, menade Andersson i lördags, om att statsministern hade ifrågasatt utifrån känslor och inte fakta. Det är uppenbarligen viktigt att inte förknippas med den man fram till nyligen försvarade med näbbar och klor.
För medier och meningsmotståndare är kapitlet El-Haj (som inte alls behöver vara färdigskrivet) en påminnelse om hur hårt man måste jobba för att få socialdemokrater att erkänna att de gjort fel. Moderaternas riksdagsledamot Fredrik Kärrholm polisanmäldes av Jamal El-Haj för att han pressat på för mycket.
Skall det vara så här svårt att granska Socialdemokraterna? Deras högsta företrädare har gång på gång insisterat på att Jamal El-Haj varit en pålitlig person. De behöver uppenbarligen bli bättre på att kontrollera sina företrädare.
