S uppträder inte som statsbärande parti
Regeringsduglighet är ett ord som historiskt sett förknippats med Socialdemokratiska ministärer. Trots att Socialdemokraterna under huvuddelen av efterkrigstiden i Sverige regerat i minoritet har skickliga statsministrar lyckats att sy ihop breda överenskommelser. Regeringsfrågan har varit ett S-märkt trumfkort. Till det kommer den praktiska erfarenheten av att hitta såväl i Rosenbads många korridorer som i lagtextens labyrinter. Fler än historiker på arbetarrörelsens egna arkiv brukar instämma i orden att Socialdemokraterna är bäst på förvaltningspolitik.
Efter de senaste veckornas fadäser från regeringen finns det dock skäl att sätta ordet är i imperfekt. När Lagrådet med hänvisning till grundlagen konstaterar att regeringens hårt kritiserade proposition om avskaffat vårdval inte kan ligga till grund för lagstiftning får rättsvetarna gräva djupt i arkiven för att hitta något enda motsvarande fall.
Trovärdighetsskadan för regeringen blir så mycket större eftersom socialminister Gabriel Wikström inte ville sända lagförslaget till granskning vilket i sig är emot den vanliga ordningen. Att juristerna i Lagrådet fick ta del av förslaget berodde på att ett enigt socialutskott insåg att det borde granskas som seden kräver. Gabriel Wikström som just nu är i Indien får nu ta de hårda smällarna av att regeringens första större proposition måste dras tillbaka. Men lagstiftningskedjan rymmer så många fler länkar som har brustit. Alla regeringsbeslut bereds särskilt av justitie- och finansdepartementen. I processen ingår statssekreterare och rättschefer. Liksom statsministerns eget kansli. Haveriet slår därför tillbaka mot hela organisationen.
Men regeringsdugligheten får sig också en törn över hur pensionsgruppen – den fempartiöverenskommelse som finns om pensionssystemet – hanteras. Till mötet i dag torsdag har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) helt på egen hand bjudit in Miljöpartiet. Det är som att ta med sig egna oinbjudna gäster till någon annans fest.
I samband med regeringsförklaringen förklarades att Miljöpartiet ansluter sig till överenskommelsen om pensioner. Som om Socialdemokraterna själva avgör vilka partier som hedrar och värnar den stora pensionsöverenskommelsen.
Miljöpartiet har självfallet redan i dag inflytande över pensionssystemet. Finansmarknadsministern är miljöpartist. Alla regeringsbeslut fattas gemensamt av hela ministären. Det är viktigt att påpeka att pensionsgruppen inte ersätter riksdagen eller något utskott. Men den är likväl en hörnsten i uppgörelsen.
Det var i samband med regeringsuppgörelsen som Miljöpartiet fullt ut sade sig acceptera pensionsuppgörelsen. Men dagens regering är också bräcklig. Miljöpartiet kan således släppas in i pensionsgruppen och sedan lämna regeringen. Och då är frågan om partiet verkligen står bakom synsättet att fler arbetade timmar är grunden för välfärd och tillväxt eller om partiprogrammets formuleringar om kortare arbetstid och nolltillväxt väger tyngre. I valet mellan att värna överenskommelsen eller att hålla samman regeringen valde uppenbarligen statsministern det senare.
Att juristerna i Lagrådet fick ta del av förslaget berodde på att ett enigt socialutskott insåg att det borde granskas som seden kräver.
