Samfundens stöd färdigt till slut
De nya reglerna för statligt stöd till trossamfund har varit en riktig långkörare. De första stegen togs 2016. Då var stämningen delvis en annan men framför allt var beställaren det. Det var en rödgrön regering som tog de första stegen i frågan. När grunden var lagd fortsatte man med ytterligare en utredning som 2019 kom fram till att religionsfriheten vägt för tungt och att samfund som söker statligt stöd har ett långtgående ansvar att hålla sig till demokratiska grundvärderingar.
Det var en utredning som delvis gick för långt. Det kunde räcka med att en inbjuden föreläsare sagt något för att hela samfundets bidrag skulle dras in. Även i mycket decentraliserade organisationer. Det skulle kunna få en kännbar påverkan mot likriktning och kontroll. Man lade från lagstiftarnas sida till villkor om att religiösa samfund som ändrar sig, gör bättring, i regel skall få fortsatt förtroende.
Målet är att skapa någorlunda jämlika förutsättningar för religiösa samfund i Sverige. Sedan sjuttiotalet har denna typ av stöd funnits, tillsammans med ett system för att hjälpa samfund att ta in medlemsavgifter, för att statskyrkan inte skulle få en allt för stark position jämfört med frikyrkorna.
På senare år har man gjort ändringar för att öka lagens neutralitet, alltså för att göra plats för nya religioner som islam i systemet. Intresset för att få statens hjälp att samla in medlemsavgifter (i form av ett avdrag på medlemmarnas löner) har dock varit svalt bland muslimska samfund. Många moskébyggen har finansierats av statliga aktörer i den muslimska världen, snarare än av medlemmarna i den lokala församlingen.
Utredaren av förslagen har resonerat kring värdet i att lära ut en ”normativ folkrörelsetradition” och verkar, tillsammans med lagstiftarna, hoppats att religiösa samfund som inte har en naturlig relation till de svenska folkrörelserna skall anpassa sig till denna tradition.
Det är många i och utanför Sverige som hoppas få se mjukare tolkningar av islam vinna mark på bekostnad av de som förknippas med kvinnoförtryck och intolerans. Men dessa förhoppningar har ofta lett till feltolkningar och felsatsningar. De nya demokratikriterierna kan möjligen bidra till att dra tydligare gränser mellan önskat och oönskat beteende för den som söker statligt stöd, men bara om myndigheterna är genuint intresserade av att utreda saken.
Det som kan få större betydelse på den fronten är kravet om att samfundet till huvuddel skall vara finansierat av de lokala medlemmarna. Den borgerliga regeringen tillför också en högre gräns för medlemstal än tidigare förslag. Istället för tusen medlemmar vill man se att samfundet har minst tvåtusenfemhundra.
Man skiftar också balanspunkten något åt att betona religionsfriheten högre än kravet på demokratisk renlärighet. Det uttrycks bland annat i att man gör skillnad mellan stödet för trossamfund och kriterierna för att ta del av Allmänna arvsfondens stöd som tillförs skärpta skrivelser.
Det får ses som en rimlig avvägning för att inte göra staten till en allt för formande kraft gentemot religiösa samfund.
