Samling för förändring
Moderata samlingspartiet bär redan i sitt namn ett tecken på viljan att vara ett parti som ”samlar”. Strikt sett handlar det förstås om det historiska ursprunget att samla de både liberala och konservativa idétraditioner som ryms inom partiet som sådant. Men i vår tid kunde det lika gärna gälla ambitionen att samla oppositionen kring en gemensam statsministerkandidat och att samla väljarna kring en gemensam, konkret målsättning för landet.
Det är i mångt och mycket det som partiets nya valkampanj, som lanserades under måndagen, kretsar kring. En strategi som knyter samman partiets identitet med det aktuella politiska läget. Moderaterna leder en opposition som utgör ett av de två realistiska regeringsunderlagen inför valet. Partierna ifråga är inte utan skillnader och meningsskiljaktigheter – men de har en samsyn kring vem som bör bli statsminister, vad som utgör de centrala samhällsutmaningarna just nu, och hur de bör lösas.
Detta i kontrast till de rödgröna. Inte minst vad gäller den sista punkten har Magdalena Anderssons (S) sida svårt att ge väljarna något trovärdigt svar. De olika partierna ser helt enkelt alltför olika på hur man bör gå till väga. Bara den senaste tiden har det bjudits på flera exempel som åskådliggör denna rödgröna instabilitet:
När integrationsministern Anders Ygeman (S) under söndagen gjorde ett utspel om bostadsområden av integrationsskäl inte bör ha en majoritet av boende med utomnordisk bakgrund signaleras en hårdhet som samma parti för inte så många år sedan kunde ha målat upp som extremt. Kanske tilltalar det också en del gamla socialdemokratiska väljare som har gått över till Sverigedemokraterna, eller några av de i detta val extra viktiga väljare som står och väger mellan Socialdemokraterna eller Moderaterna. Men hur skulle Socialdemokraterna kunna klara att få igenom ett sådant förslag om samtidigt Centerpartiet ingår i regeringsunderlaget?
”Den gröna politiken kan inte bara stavas kärnkraft, även om det är en mycket viktig komponent.”
Eller ta Socialdemokraternas halvhjärtade försök att distansera sig från sitt tidigare kärnkraftsmotstånd. Tror någon på allvar att samma parti skulle kunna ge den svenska kärnkraften en renässans om Miljöpartiet ingår i regeringsunderlaget? Och vad gäller den under de senaste dagarnas debatt om fastighetsskatten - skulle Socialdemokraterna, oavsett dess kongressbeslut, verkligen kunna stå emot ett Vänsterparti som kräver dess återinförande?
Denna pedagogiska tydlighet över skillnaderna mellan de två alternativa regeringsunderlagen – samling mot splittring, pålitlighet kontra instabilitet – som Moderaternas valkampanj uttrycker är rätt tänkt. Så också det mångsidiga fokus man valt på lag och ordning, klimat och energi, jobb och ekonomi samt migration och integration. Skol- och sjukvårdsfrågorna tycks man överlåta åt Liberalerna samt Kristdemokraterna.
Men man kunde önska att det inte bara var ”batonghögerns” utan även de mjuka värdenas borgerlighet som fick komma till uttryck när det gäller trygghetsfrågorna. Och den gröna politiken kan inte bara stavas kärnkraft, även om det är en mycket viktig komponent.
Vad Kristerssons partikonstellation ska kallas kvarstår också att lösa. Detta är inget Alliansen 2.0, men att kalla regeringsunderlaget för olika omständliga beskrivningar utgör en pedagogisk utmaning under en valrörelse. Skapar man inte själv en etikett kommer den sättas av motståndarna.
Vävs Moderaternas budskap dessutom in i en hoppfull ramberättelse, som utöver att identifiera problem och deras lösning även erbjuder väljarna en vision för hur den förändring de utlovas kan leda till ett bättre samhälle, vore mycket vunnet.
